whysartresaidno

Det finns ingen riktigt mening bakom namnet, det bara blev så

50#

Kategori: Allmänt

Rädsla i ensamheten
skammen sluter en i
utan möjlighet till ord

alla ord är självömkan
går inte att uttala
rädslan för föraktet
andra måste känna
de måste känna förakt
för det värdelösa jag är

är en liten människa
ni måste bära
förstår att ni tycker det
önskar jag hade
något att sätta emot
men finns inga bevis

är så värdelös
vågar inte säga det
för orden är självömkan
skam gör mig ensam
här mitt ibland er
vill inte vara värdelös
vill inte vara er börda
men jag är det
kan inte säga emot era ögon
och då är det ju bevisat
jag är värdelös
kan inte berätta för er
att jag förstår vad jag är
för det är självömkan
och det är skam
som gör mig fruktansvärt ensam

vill att ni ska veta att jag vet
jag vet att jag är värdelös

Farväl min älskade

Kategori: Allmänt

är du här nu
vi känner dig
efter allt du gjort oss
dra med oss
upp ner
det skiter vi i
vi känner dig
i det återhållsamma vädret
du finns i diskreta hålutrymmen
som tär sönder de utsatta

du
du är ingen gud
inget högre och inget lägre
du är bara natur
utan skuld och utan samvete
en omedveten mördare
vi kan inte anklaga dig
kan inte spotta på dig
inte straffa dig för allt du stulit
för det mörker du dragit oss igenom

ut
du ska ut ur oss
vi tänker vakna från vårens sång
kasta av oss fantasiernas tyngd
ta oss igenom en kränkande verklighet
utan att falla på knä för dig
vi ska alla en gång dö
men inte för din hand
du är inte vår gud

vi glömmer inte alla nätter
när världen var tom på färg
och ingen annan fanns till för oss
då höll du om oss
tröstade oss med dina vakna drömmar
sjöng vårens tysta sång
vi älskade dig då
kanske gör vi det än
men du måste ut ur oss
vi ska inte dö än
tysta din sång
vi vet, vi vet att du älskar oss
vi glömmer aldrig dig
vad du gjorde för oss när inget fanns
men du måste ut

/.../

såja tyst nu min kära
min vän, min älskare
nu är det bara vi
låt mig visa att jag inte glömt

jag minns hur vi träffades
i en källare hos en vän
jag tror jag grät för en flickas skull
när du erbjöd mig din lena tröst
som en trogen vän följde du mig sedan
genom årens alla sorger

jag minns natten jag blev kär i dig
då jag delade säng med en annan
men aldrig kännt mig så ensam
då fanns du självklart där för mig
men det som varit vänskap blev nu allvar
jag blev rädd för hur verklig du var
försökte hålla dig borta
men det var för sent, jag var hopplöst kär
varenda dag tänkte jag på dig
runt varje hörn väntade du
viskade om din frihet

jag minns den väldiga lusten
hur jag ville ha mer och mer av dig
vi började försiktigt med ett krossat glas
jag var oskuld, visste inte hur
men du hade tålamod med mig
väntade ett helt år utan att klaga
medan jag tog reda på verktyg och mod
till slut lärde jag mig hur du ville ha det
vi var nu älskare och mer

snälla gråt inte min vän
då vet du också att slutet började här
i minnet från de mörkaste av månader
när min kärlek var som störst till dig
då du varje dag var allt i mina tankar
såja gråt inte min vän
det blir bättre snart

jag minns hur jag ligger på mitt golv
hela jag är fullständigt i ditt våld
jag vill jag vill så intensivt bli ett med dig
min kropp skriker av smärtan att älska dig
hela mitt varande vet vad som måste ske
och
då
hugger skräcken tag i mig
när jag inser vad din kärlek faktiskt är
förstår för första gången på riktigt vad det innebär
det ord du och jag lekt med sedan dag ett
dö
som du viskat när jag varit ensam
dö
som jag skurit in i låret för dig
dö
som jag lovade att göra för din kärlek
dö

innerst inne visste jag att det var slut där
men vi höll ihop, du och jag
för vi hade bara varandra
även om kärleken sakta dog ut
blossade lusten upp ibland
men aldrig på samma sätt

min vän, min älskade
snälla gråt inte för dig och mig
jag är inte menad att dö, inte på länge än
tyst nu älskling, tysta vårens sång
släpp taget om min hals
låt mig gå fri om du älskar mig så som du säger
jag glömmer dig aldrig
men vi tar slut här och nu
för jag är inte menad att dö

49#

Kategori: Allmänt

När vårens rus
lägger sig
när allt hinner ikapp
rusar allt över min kropp
den fysiska känslan av fysik
hur stjänor drar över en
med sin absoluta makt
med sin absoluta säkerhet

Gå med all din säkerhet
gå och möt morgondagen
har varit säker
så många gånger
ändå blir jag sårad
varje gång
en stjärna faller över mig

Lär mig aldrig
glömmer bort
att allt faller
borde lärt mig
att alltid vara på vakt
för jag faller
likt universum
så faller jag

Är trött på att vara
sårbar
vill vara någon att räkna med
en säker punkt för någon
är en belastning
i periferin av de döda
kommer aldrig förbi
önskan att förstöra

Varje gång jag tror
varje gång jag ler
kommer våldet ifatt
älskar allt intill förintelsen
kommer aldrig undan
stjärnor över min kropp

Allt skall förgöras
i sin speciella ordning
så även jag
förstår inte min plats
i allt det här
känner inget annat än kärlek
så stark att den sliter sönder mig
känner inget annat än förakt
så stark att den sliter sönder mig

Kommer inte vidare
saknar något att stå på
är allt just nu
är allt som alltid
mår så illa
av att vara här igen
skulle ju inte falla igen
inte idag
inte imorgon
aldrig mer

Men

Jag är våld
jag är hela universum
jag är hat
jag är kärlek
uti oändligheten
vet ju det här
är ju värt det
vet att det är värt det
i slutändan
kommer alltid falla
starkare än allt annat
men lyser upp igen av glädje
ni aldrig sett förr
ska aldrig glömma
att jag framför allt är glädje

Där sorgen bor

Kategori: Allmänt

Han låg invirad i sängens famn. Använde sina händer för att långsamt klösa sönder bröstkorgen. Smärtan var stor och blodet rann men han fortsatte utan att hejda sig för han visste att varken smärtan eller blodet tillhörde honom. Ingen del av hans kropp tillhörde honom, allt var skepnader som klätts på honom och nu sökte han efter något som var han själv. Och han fann det, under sju lager av främmande kött fanns det som han var. Och han insåg att han var djupt olycklig. Såg ner på sitt bröst, på det som faktiskt var han själv, och han visste inte vad det var. Kände inte igen det alls. Alla år av främmande hud hade gjort att han glömt. Däri låg sorgen, i hans öppna bröstkorg , i hans nästan döda själv . Han visste inte alls vart han skulle ta vägen för inget levde inom honom som kunde visa vägen. Han var helt ensam, helt övergiven. Men nu visste han i alla fall. Visste var sorgen låg. Visste att han var olycklig. Han slappnade av. Somnade.

Trasig

Kategori: Allmänt

Letar sorglig musik
slår an en stämmning
för de som drunknat
i sviterna efter vår synd

Idag är en dag av inget
mina händer är så tomma
och varje tanke går till de
som valt att sluta sina ögon

Varför går det inte sönder
dagar som dessa
då allt är tyst och öde
borde allt stilla krossas

Letar sorglig musik
tillräcklig för att dölja
mina förbjudna tankar
om de som drunknat
i sviterna efter min synd

--

Det är inte värt det. Inte idag. Hade jag berättat för mig själv för fem år sen att det skulle fortsätta, att det skulle bli värre, hade han undrat varför jag svikit mitt löfte. Och det vet jag inte själv. Mer än att man tydligen orkar mycket mer än man tror. Och att många dagar är det värt det. Bara inte idag.

Lånar ord av en gammal vän

Kategori: Allmänt

Lutar mig ut ur fönstret
luktar på luften
alla lungor andats ut

Tänker dystra tankar
stulna ur luften
påminner om sorg

Lutar mig längre ut
alla faller genom luften
glömmer aldrig det

Leker med dystra tankar
rasar genom luften
alla lungor andats ut

Tal

Kategori: Allmänt

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Jag ska inte lyssna på rösten som ger mig anledningar att inte försöka. För den rösten är döden inom mig som försöker vinna stöd för sitt parti. Den rösten försöker använda ångesten och självmordsfantasierna som ved till hopplöshetens bål. Den rösten vill inte att jag ska lyckas, prestera och le för varje gång jag gör det tappar den anhängare. Med självömkan och uppgivenhet försöker den få mig att misslyckas om och om igen. Misslyckas så att det en dag inte finns något kvar värt att rädda. Misslyckas så att den, döden, en dag kan få blomma ut ur min hals på spåren uppe vid Annehem. Blomma ut, växa vingar och flyga ifrån resterna av min döda kropp med den lilla spillra liv som fortfarande kommer finnas kvar.
Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Det spelar ingen roll hur stark ångesten är eller hur påträngande viljan att skära sönder låret är. Det spelar ingen roll om det är objektivt synd om mig. Det spelar ingen roll vilken diagnos man kan tänkas sätta på mig. Det här är mitt liv. Just så som det är just nu. Och det är inte outhärdligt för då hade jag redan varit död nu. Det är inte hopplöst för då hade jag redan varit död nu. Det här är mitt liv och det är inte det liv jag drömt om. Men ingen annan än jag kan ge mig det livet och ingen annan än jag kan ta det livet ifrån mig. Och hur hemskt, hopplöst och omöjligt det än kan kännas så får jag inte lyssna på dödens röst. Jag ska inte lyssna på dödens röst  för jag vill inte dö. Hade jag velat dö hade döden redan blommat ut ur min hals längs spåren uppe vid Annehem. Så jag ska skriva, läsa och förändras hur mycket döden än viskar om sin förlåtande vila.
Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa.
Jag ska bygga för det är bara jag som kan bygga.
Bygga tills dödens viskningar blir tystare och tystare.
Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Jag ska inte lyssna på rösten som ger mig anledningar att inte försöka. För den rösten är döden inom mig som försöker vinna stöd för sitt parti. Den rösten försöker använda ångesten och självmordsfantasierna som ved till hopplöshetens bål. Den rösten vill inte att jag ska lyckas, prestera och le för varje gång jag gör det tappar den anhängare. Med självömkan och uppgivenhet försöker den få mig att misslyckas om och om igen. Misslyckas så att det en dag inte finns något kvar värt att rädda. Misslyckas så att den, döden, en dag kan få blomma ut ur min hals på spåren uppe vid Annehem. Blomma ut, växa vingar och flyga ifrån resterna av min döda kropp med den lilla spillra liv som fortfarande kommer finnas kvar. 

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Det spelar ingen roll hur stark ångesten är eller hur påträngande viljan att skära sönder låret är. Det spelar ingen roll om det är objektivt synd om mig. Det spelar ingen roll vilken diagnos man kan tänkas sätta på mig. Det här är mitt liv. Just så som det är just nu. Och det är inte outhärdligt för då hade jag redan varit död nu. Det är inte hopplöst för då hade jag redan varit död nu. Det här är mitt liv och det är inte det liv jag drömt om. Men ingen annan än jag kan ge mig det livet och ingen annan än jag kan ta det livet ifrån mig. Och hur hemskt, hopplöst och omöjligt det än kan kännas så får jag inte lyssna på dödens röst. Jag ska inte lyssna på dödens röst  för jag vill inte dö. Hade jag velat dö hade döden redan blommat ut ur min hals längs spåren uppe vid Annehem. Så jag ska skriva, läsa och förändras hur mycket döden än viskar om sin förlåtande vila.

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa.
Jag ska bygga för det är bara jag som kan bygga.
Bygga tills dödens viskningar blir tystare och tystare.

Fantasi 6#

Kategori: Allmänt

Nästan varje natt och varje dag. Ett vapen mot tinningen eller nacken. Skjuter mig. Om och om igen.
Nästan varje natt och varje dag. Ett vapen mot tinningen eller nacken. Skjuter mig. Om och om igen.

Fantasi 5#

Kategori: Allmänt

Öppnar dörren. Har varit på jobbet. Där inne finns min partner och vårat barn. Allt är inte perfekt. Allt är inte löst. Men jag är fri från skräcken.

Fantasi 4#

Kategori: Allmänt

Tyngre nätter under hög stress. Står vid spåret. Lägger handen på spåret, känner hur det vibrerar av det analkande tåget. Hör hur metallen kvider. Vårens sång.

Fantasi 3#

Kategori: Allmänt

Oftast när jag försöker läsa. Sätter en kniv under sidan av hakan, nära halsen. Slår upp den hårt med handflatan

Fantasi 2#

Kategori: Allmänt

Jag gör något dumt. Skämmer ut mig. Ut ur mörkret kommer slagen. Oftast en yxa eller ett slagträ. Slår mig med full kraft över min rygg. Ibland tänker jag på hur fruktansvärt ont det skulle göra.

Fantasi 1#

Kategori: Allmänt

Ungefär halvvägs igenom insåg jag hur smärtsamt dålig jag är på konversationer så jag bröt där och hoppade direkt till slutet eftersom det var det jag egentligen ville skriva från första början.

__________________________________________________


Det var på en föreläsning när mannen kom inrusande genom dörren och sköt ett varningsskott i luften.

- Alla ner på marken!

Mitt i kaoset och skriken satt han still. Hans kropp skrek av rädsla men tvingade den att sitta kvar på stolen. Det hade äntligen hänt. Det som han så länge fantiserat om. Drömt om natt efter natt. Han tänkte inte missa den här chansen. Inte fega ur som alla gånger innan.

- Ner på marken, röt rösten!

Han tänkte inte lyda. Så skulle det inte gå till den här gången. Varenda möjligt scenario var planerat i detalj. Han stirrade rakt ner i bänken och hörde stegen närma sig. Kände vapnets närhet, dess fruktansvärda samtidigt varma närhet.

- Ner!

Han hade inga planer på att lyda. Sådan var inte planen. Istället höjde han sakta blicken tills pistolen fyllde hans inre med sin närvaro. Han kände dess tyngd i sin närhet. Såg hur vacker den var. Denna fantastiska makt över liv och död bara några få decimeter från hans huvud. Rädslan var överväldigande, kroppen kämpade för sin överlevnad, försökte fly från dödens intensiva hot. Men han lät den inte vinna. Detta var hans teater och han tänkte inte krypa ifrån scenen. Det som hände skulle hända för det skulle aldrig komma fler chanser.

 

Sakta höjde han blicken lite till och såg rakt in i ögonen på främlingen som idag skulle bestämma ifall han fick leva eller dö. Han blev lättad när ögonen var fyllda med rädsla och inte ondska. Lättad för han ville inte dö, ville verkligen inte dö. Bara bli fri. Bli frisk. Slippa hopplösheten som varje natt kröp ner i hans säng och höll en pistol mot hans nacke. Att ögonen på hans motspelare i detta drama var fyllda av rädsla och inte ondska stämde precis överens med det manus han skrivit. Makten och kontrollen han kände över sitt liv när han sakta reste sig upp från sin plats hade han aldrig upplevt innan. Äntligen var det han som bestämde. Inte rädslan, inte skammen, inte ångesten. Det här var helt och hållet hans beslut, inte en vag riktning obestämda krafter puttat in honom på.

- Nej.

- Ner på marken!

- Nej!

- Ner på marken nu annars blåser jag skallen av dig.

Han skrattade till lite trots rädslan som slet i honom. Allt enligt manus.

- Nej det kommer du inte. Vet du hur jag vet det?
Här vände han sig bort från mannen och började gå bort mellan bänkarna för att inte riskera att bli övermannad. Det var viktigt för teatern att samtalet fick fortsätta. Vapnets härskare förblev tyst.

- Du vill inte döda mig. Jag ser det i dina ögon. Du är ingen mördare. Inte än i alla fall.

- Lägg dig ner på marken nu annars dödar jag dig!

- Nej!

- Vill du dö!

- Det handlar inte om mig. Det handlar inte om vad jag vill och inte vill. Det är du som håller i vapnet. Det är du som bestämmer vem här inne som lever och dör. Jag är inte död alltså vill du inte döda mig. Men jag är inte dit problem. Du kommer in här och tar 40 personer gisslan. Jag antar att du gör det för att du flyr från någonting. Vilket även innebär att det här rummet snart kommer vara omringat av poliser. Jag är inte ditt problem. Ditt problem är att dörren fortfarande är olåst, din gisslan är utspridd över hela rummet och att vem som helst skulle kunna skjuta dig genom fönstren eftersom du inte ens brytt dig om att dra för gardinerna. Jag vägrar bli din gisslan för jag är den enda i det här rummet som åtminstone kan erbjuda dig en chans att komma ut ur det här rummet med livet i behåll.

- Jag ska döda dig!

- Och ändå gör du det inte.

.

.

.

.

.

.

.

Han öppnade dörren och släppte ut sina kurskamrater, bad förhandlaren om 15 minuter till och låste dörren igen. Kvar i rummet var bara han, den andra mannen och den söndermonterade pistolen. Han såg på den, hur naken den var nu. Helt berövad sin makt över liv och död. Det fyllde honom med sorg. Sorg över att det snart var över. Att han snart skulle behöva gå ut ur rummet. Han kunde känna verkligheten tränga sig på igen, hur den fyllde honom med vanmakt och hopplöshet. Kunde relatera till den ännu mindre nu än innan. Han förstod inte. Detta skulle ju vara räddningen. Det var meningen att han skulle möta döden ansikte mot ansikte, vara så nära den som möjligt och sedan förgöra den. Pistolen var erövrad. Den hade mist sin förmåga att döda. Men inom sig visst han att det bara gällde för stunden. Döden har många ansikten. Tusen sätt att förgifta en. I det här rummet hade han segrat. Han trodde det skulle räcka. Men utanför dörren fanns tusentals till. Våldet började redan krypa tillbaka in i hans kropp. Han kunde känna det krypa i hans hals, i hans armar, i hans lår. Det var meningen att hans skulle förbereda mannen på hans gripande men han kunde inte. Rädslan för vad som fanns på andra sidan dörren ströp honom sakta. Där ute var han fortfarande sämst i sin klass. Där ute var han fortfarande ett misslyckande. Där ute kunde han knappt läsa en bok. Inte klara av tentor. Inte slutföra någonting. Inte skriva vackert. Inte förmedla några av sina känslor. Där ute var han stum. Utan verktyg. Utan plan. Där ute kunde det aldrig bli bättre. Där ute skulle han fortsätta gå ner för spiraltrappan mot helvetet. Där ute kunde han fortfarande inte prata med främlingar utan att vara full. Där ute fanns det ingenting han klarade av.

 

Han såg på pistolen. Viste att den gick att sätta ihop igen. Viste att den kunde bli dödens verktyg igen. Men det fanns ingen som kunde trycka av. För han ville inte dö. Han ville verkligen inte dö. Han ville bara att det skulle ta slut. Att han skulle bli fri. Men han kunde inte bli fri. Skräcken för att det aldrig skulle ta slut förlamade honom. Så fort han gick ut genom dörren skulle det fortsätta. Han kunde inte se några lösningar. Det fanns inga lösningar. Så enkelt var det. Det skulle fortsätta och fortsätta ända in i evigheten. Hela bröstkorgen var ett kaos av ångest när han äntligen ställde sig upp och gick ut genom dörren.

 

Efter förhören gick han inte hem utan vandrade planlöst omkring. Han visste att han borde ringa någon och berätta vad som hänt. Han visste för det var så han antog att andra hade gjort. Men han kunde inte. Tanken på att prata med någon annan äcklade honom. Faktum var att andra människor överlag äcklade honom. Hela hans kropp värkte av död. Hur skulle han någonsin kunna sätta ord på det. Och vad skulle det hjälpa. Det skulle ändå fortsätta. För det slutar aldrig. Kommer alltid tillbaka. Det var det mesta smärtsamma . Han trodde att det som hade hänt skulle bota honom. Att överlevandet i sig skulle förändra allt. Men det finns inga mirakel. Bara den evigt nedåtgående spiraltrappan. Där nere någonstans lockar döden. Men han ville inte dö. Han ville verkligen inte dö.

 

När han kom hem klädde han av sig och la sig i sängen. Han rös när hopplöshetens kalla kropp kröp ner och omfamnade honom. Han kände hur den satte pistolen mot hans nacke och sköt honom. Om och om igen. Tills han äntligen lyckades somna.

48#

Kategori: Allmänt

Minns de skepp som seglat
känner kärleken som fanns ombord
det är okej
det måste vara okej
nästa missar jag inte
Minns de skepp som seglat
känner kärleken som fanns ombord
det är okej
det måste vara okej
nästa missar jag inte

Drifting

Kategori: Allmänt

Inspired

by faith

coming down

breaking up

shattered by stories

finding words

I don't recognize

you

that beautiful face

longing for a kiss

I have lost myself

in ways I do not understand

I never worked

know no hardships

I remember

a beautiful face

longing for my kiss

no apparent reason

for anything to happen

give me up

can't comprehend this

it was stolen

all is stolen or lost

ashes to ashes

a token of respect

just blurting out words

no meaning

no goal

filling up

a incomprehensible space

between a dead man’s breathing

trying to drift away

looking away

for I am scared

of things to come

monsters dwell inside me

I have no weapons to use

they were stolen from me

I have no words to use

they were lost when I ran away

I cannot comprehend

make use of my skills

they mean nothing now

all I learned is obsolete

old and rusted

a machine falling apart

memories of salvation

of brightness of understanding

memories

of a beautiful face

longing for my kiss


Polarisering

Kategori: Allmänt

Och allt är så sprängande själaslitande bra. Glöm aldrig bort det.

Bara mitt försök

Kategori: Allmänt

Nu är jag här. Använder meningar istället för radbrytning. Utan pretantioner. Det är svårt att sluta
det är därför jag skriver. För detta är ett konstruktivt sätt. Det är också osexigt. Motbjudande. Det här är ett hån mot vad jag känner. Men jag vet att det också är sant. För imorgon är en ny dag. Jag behöver bara hantera det. Bara för stunden. Men det är äckligt. Jag vet inte varför men det är äckligt. Platt. tråkigt. Osexigt. Jag vet att mina fantasier ljuger. Men ändå. Vad är jag utan dem. Utan de överdrivna. Svart och vitt. De tillfredsställer mig. Jag vet alltid vad jag borde göra. Jag är inte dum. Jag vet vad som är bäst för mig. Men det är inte min vilja. Min vilja är att förstöra. Min vilja är destruktiv. Min önskan är att förstöra. Hur ska jag tackla det?Jag kan veta allt om lösningar. Men  vad hjälper det när jag vill förstöra. Med hela min kropp. Den skriker av det. Det är vårsången. Och den saknar säsong. Berätta gärna för mig hur jag ska tackla det. Den oupphörliga känslan av att vilja förstöra. Ska det alltid vara en kamp. Jag är trött. Jag vill kasta in handduken. Jag vill inte sluta. Jag vill fortsätta. Jag vill eskalera. Först lillfingretk, sedan allt. vart ska jag hitta motivation till detta som jag inte vill. Jag vill ju göra det. Sitta här och ge upp. Bara göra det. Göra det och sedan fortsätta. Tills ondskan försvinner. Men det är ett löfte. och jag måste inte. Jag måste verkligen inte. Men jag vill. Hur det blivit såhär vet jag inte. Trots att jag var med hela vägen. Vet ingenting. Vet inte hur det är för andra. Vet bara exakt hur det är just nu. Och att detta är rätt sätt att hantera det på. För så är det tydligen. Det gäller bara att hålla ut. Det finns alltid en morgondag. Och den är bättre. Den är ljusare. Hur det är nu spelar ingen roll. Det är bara den evigt återkommande svackan. En mur av text. Ett försvar. Ett sätt att distrahera. Ett sätt att göra det rätta. För att jag lovat. Och det betyder något. Jag är beredd att svika mig själv utan att blinka. Är beredd att ge upp utan att tänka. För det är det jag vill. Bara lägga mig ner och ge upp. Jag vet inte vad det betyder. Vissa kallar det den lätta vägen. Jag vet inte. Kanske är det så. Men jag tror inte att det vet hur lång den vägen är. Hur långt ens kropp tvingar en för att hålla sig vid liv. Jag trodde det var jag som hatade den. Det var länge sedan jag sa de orden. Jag trodde att det var den som hatade mig. Men kroppen bryr sig inte. Jag kan dö om jag vill. Det gör inte den något. För den fortsätter. Det är jag som är rädd. Jag vet vad som är objektivt rätt. Men jag kan inte relatera till det. Jag vill inte göra rätt. Jag vill ge upp. Jag vill ha det sagt. Jag vill inte ge upp. Jag vill ha det sagt. Det finns inget rätt och fel. Bara rädsla. Rädsla för att dö. Rädsla för att leva. Jag är rädd för allt. Och jag vill inte kämpa. Inte på nätterna. Dagarna är en annan sak. Då förstår jag inte det här som jag gör just nu. Då förstår jag inte det jag känner nu. Jag vill ha det sagt. Det är såhär. Jag måste göra det här. Tills jag vaknar. Börjar vakna nu. Lyssnar på Socker. Känner glädjen i att det är världens bästa låt. Just nu är den det. Måste hänga upp mig på det. För den är inte förstörelse. Försöker förklara mig. Äcklas av det. Men detta är mitt sätt. Att vända. Att komma tillbaka. Det finns ett bättre sätt men jag har lovat. Jag hatar att göra folk besvikna. Så jag vänder, jag skriver tills jag blir trött. Trött nog att sova. Imorgon är jag redo att älska igen. Imorgon är jag redo att älska igen. Imorgon är jag redo att älska igen. Imorgon är jag redo att älska igen. Och ingen ingen ingen ingen hör.
Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...

...och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i Saint-Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z-3
I en värld av Idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller nåt helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Såhär platt är jag. Såhär enkel är jag. Det slutar inte bulta för det här. Men jag kan sova nu. Jag hoppas att jag kan sova nu. För såhär måste det vara. Så här är det.

Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon

Kategori: Allmänt

Eftersom jag i den slutgiltiga versionen av Vårsång vagt refereade till en novell jag skrev för många år sedan tar jag det som en ursäkt för att publicera den nu.

______________________________________________________________

Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Regnet slår mot betongdammen. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh.
*
Det  regnar över Sverige. Tunga regndroppar täcker över solskyddspropagandan  som en förväntansfull industri delat ut i ett Sverige som berövats sin vår, och därmed, sin sista lilla bit av trygghet inför en värld som verkar, och förmodligen är, alltför skrämmande för vår redan bleka hy.
Mitt i detta står en nybliven soldat och väntar hoppfullt på att ett krig ska ta honom med, nu när inte ens Sverige är tryggt. Det finns många anledningar för de unga att dra ut i krig, alla destruktiva men det destruktiva är också allt som lämnades av de gamla.
Mannen, som står mitt i iden vi kallar Sverige, blev soldat av hopplöshet, en växande folksjukdom hos alla som insett att jorden plundrats av deras egna föräldrar. Men det spelar faktiskt ingen roll, det går inte att förstöra det som redan är förstört. Inte nu när världen snart blir två timmar ny för vår soldat och då kommer en sanning kanske vara naken även för den lurade generationen.
Vår soldat är illa finklädd eftersom det nu för första gången sen 1997 varit värt att ens byta kalsonger. I hans hand håller han en liten lapp som måste ha lagts i hans ficka av skaparen själv. Så tänker han i alla fall när han läser:
”Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Utanför regnar det. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh. Vissa har kallat honom god. Vissa har kallat honom ond. Utan tvivel måste han vara den nya sortens Jesus, och hos honom kommer du finna ditt krig”
Jag tror inte vi ska klandra honom för att tro det, speciellt eftersom världen nyss blev två timmar ny och en naken sanning passerat genom en oroväckande gryning. Trots detta är det bara en man som vet hur pass lite Mona Lisa har med allt att göra. Tyvärr är det inte vår svenska soldat som vet.
*
I den nu två timmar gamla världen fanns det massor av människor som glorifierade resandet. Ingen av dem reste till Frankrike i baksätet på en svarttaxi som kostat den sista värdigheten. Inte heller hade de rest till fängelset utanför Lyon, som egentligen bara var ett betongskjul som egentligen inte riktigt fanns i den två timmar gamla världen. Åtminstone så var dess betydelse inte densamma, även om ingenting egentligen skiljer den två timmar gamla världen från den två timmar nya världen mer än en naknare syn på vad allt egentligen är. Och det kvittar hur mycket man än gräver i slitna resebroschyrer. I slutändan finns det inte mer än mental betong och en ny sorts jesus.
*
Vår svenska soldat betalar svarttaxichauffören med en bunke betongsedlar och följer sedan den våta betonggrusvägen fram till betongskjulet. Det blåser lite grand i betongträden längs vägen och ytan på den lilla betongdammen krusas av regndropparna.
Det händer ganska ofta att betong sjunger när den kommer i kontakt med människor som blivit alltför hårda i en ogästvänlig värld. Den sjunger för varje steg vår soldat tar, sjunger om sådant alla måste höra men aldrig någonsin gör. Inte heller vår soldat lyssnar för han inser inte hur pass lite Mona Lisa har med saken att göra nu när världen sen två timmar aldrig mer ska förneka sig själv igen. Varenda soldat före honom borde också ha lyssnat, men det är förvånande hur pass fort en ide ruttnar bland alla inkomstbringande folkmord.
Så vår soldat fortsätter och kommer tre år äldre fram till skjulet, och stiger därpå beslutsamt in. Han lämnar blöta fotspår efter sig och tre år senare tar korridoren slut och framför honom sitter nu en man som utan tvivel måste vara den nya sortens Jesus. Precis som sina föregångare tänker han alltför lite på var all betong har kommit från. Det blir tyst i ytterligare tre år innan mannen börjar tala:
”Det finns mycket som är konstigt i den här två timmar nya världen, och utan tvivel är jag den nya sortens Jesus. Du har blivit soldat, och sannerligen har du även funnit dit krig, för jag är det sista som består nu när den nakna sanningen för en gångs skull visar all betong vi trodde var skogar. Du och jag tillhör samma generation. Den lurade generationen. Fast medans du fått leva i det som brukligen kallas frihet så låste de in mig här på grund av att en profet en gång kallade mig den nya sortens jesus.  Ironi kallas det nog, för nu är jag den enda som sett betongen i tid. Tills nu, nu när alla deras lögner har tynat bort och även ni, de lurade, kan se betongen allt egentligen är uppbyggt av. Jag ser i dig, precis som jag sett i miljontals andra soldater, att du inte vill tro. Och det är därför du förlorar, för att du inte förstår hur pass lite Mona Lisa betyder nu när världen är två timmar ny. För att hela ditt tonårsuppror var ett välplanerat skådespel, helt utan äkthet. För att alla skogar, all värme, all kärlek tillhör de andra generationerna, allt som blev kvar till vår var kall och våt betong. För det regnar i hela världen, förutom i Bangladesh, och försök inte få detta till nått annat än naturens sista skämt. De förstörde världen, jag ser att du börjar förstå. De förstörde världen för oss och ville att vi inte skulle få se. De har lindat in oss i alla sina lögner. Du börjar förstå det nu. Världen kommer inte vara två timmar ny länge till, och efter det finns det bara betong och jag. Jag, den nya sortens jesus, och fuktig betong. Så vänd om och gå nu, du är inget mer än en del av det kalla hårda.”
*
Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Utanför regnar det. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh. Vissa har kallat honom god. Vissa har kallat honom ond. Utan tvivel måste han vara den nya sortens Jesus, och hos honom kommer vi finna våra krig. Han kommer att se nederlaget i våra ögon, för ingen av oss vet varför det regnar och ingen av oss kan ana hur pass lite Mona Lisa har med saken att göra. För soldater kommer vi alla bli, och alla kommer vi marschera för något som inte är sant. Vi kommer helhjärtat att döda för främmande ideal som någon annan myntat på en eftermiddag på soffan långt bort från verkligheten. Och vår generation kommer aldrig få ett namn, för vi kommer vara de sista av de lurade. Och när vi så sakta förblöder i våra vardagsrum eller sandiga öknar, då kommer världen bli två timmar ny och vi kommer alla drunkna i kall våt betong. Och det är inte bara den nya sortens Jesus som kommer skratta åt oss. För vi är de sista. Vi är de lurade.

Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Regnet slår mot betongdammen. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh.
*
Det  regnar över Sverige. Tunga regndroppar täcker över solskyddspropagandan  som en förväntansfull industri delat ut i ett Sverige som berövats sin vår, och därmed, sin sista lilla bit av trygghet inför en värld som verkar, och förmodligen är, alltför skrämmande för vår redan bleka hy.
Mitt i detta står en nybliven soldat och väntar hoppfullt på att ett krig ska ta honom med, nu när inte ens Sverige är tryggt. Det finns många anledningar för de unga att dra ut i krig, alla destruktiva men det destruktiva är också allt som lämnades av de gamla.
Mannen, som står mitt i idéen vi kallar Sverige, blev soldat av hopplöshet, en växande folksjukdom hos alla som insett att jorden plundrats av deras egna föräldrar. Men det spelar faktiskt ingen roll, det går inte att förstöra det som redan är förstört. Inte nu när världen snart blir två timmar ny för vår soldat och då kommer en sanning kanske vara naken även för den lurade generationen.
Vår soldat är illa finklädd eftersom det nu för första gången sen 1997 varit värt att ens byta kalsonger. I hans hand håller han en liten lapp som måste ha lagts i hans ficka av skaparen själv. Så tänker han i alla fall när han läser:
”Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Utanför regnar det. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh. Vissa har kallat honom god. Vissa har kallat honom ond. Utan tvivel måste han vara den nya sortens Jesus, och hos honom kommer du finna ditt krig”
Jag tror inte vi ska klandra honom för att tro det, speciellt eftersom världen nyss blev två timmar ny och en naken sanning passerat genom en oroväckande gryning. Trots detta är det bara en man som vet hur pass lite Mona Lisa har med allt att göra. Tyvärr är det inte vår svenska soldat som vet.
*
I den nu två timmar gamla världen fanns det massor av människor som glorifierade resandet. Ingen av dem reste till Frankrike i baksätet på en svarttaxi som kostat den sista värdigheten. Inte heller hade de rest till fängelset utanför Lyon, som egentligen bara var ett betongskjul som egentligen inte riktigt fanns i den två timmar gamla världen. Åtminstone så var dess betydelse inte densamma, även om ingenting egentligen skiljer den två timmar gamla världen från den två timmar nya världen mer än en naknare syn på vad allt egentligen är. Och det kvittar hur mycket man än gräver i slitna resebroschyrer. I slutändan finns det inte mer än mental betong och en ny sorts jesus.
*
Vår svenska soldat betalar svarttaxichauffören med en bunke betongsedlar och följer sedan den våta betonggrusvägen fram till betongskjulet. Det blåser lite grand i betongträden längs vägen och ytan på den lilla betongdammen krusas av regndropparna.
Det händer ganska ofta att betong sjunger när den kommer i kontakt med människor som blivit alltför hårda i en ogästvänlig värld. Den sjunger för varje steg vår soldat tar, sjunger om sådant alla måste höra men aldrig någonsin gör. Inte heller vår soldat lyssnar för han inser inte hur pass lite Mona Lisa har med saken att göra nu när världen sen två timmar aldrig mer ska förneka sig själv igen. Varenda soldat före honom borde också ha lyssnat, men det är förvånande hur pass fort en idé ruttnar bland alla inkomstbringande folkmord.
Så vår soldat fortsätter och kommer tre år äldre fram till skjulet, och stiger därpå beslutsamt in. Han lämnar blöta fotspår efter sig och tre år senare tar korridoren slut och framför honom sitter nu en man som utan tvivel måste vara den nya sortens Jesus. Precis som sina föregångare tänker han alltför lite på var all betong har kommit från. Det blir tyst i ytterligare tre år innan mannen börjar tala:
”Det finns mycket som är konstigt i den här två timmar nya världen, och utan tvivel är jag den nya sortens Jesus. Du har blivit soldat, och sannerligen har du även funnit dit krig, för jag är det sista som består nu när den nakna sanningen för en gångs skull visar all betong vi trodde var skogar. Du och jag tillhör samma generation. Den lurade generationen. Fast medan du fått leva i det som brukligen kallas frihet så låste de in mig här på grund av att en profet en gång kallade mig den nya sortens Jesus.  Ironi kallas det nog, för nu är jag den enda som sett betongen i tid. Tills nu, nu när alla deras lögner har tynat bort och även ni, de lurade, kan se betongen allt egentligen är uppbyggt av. Jag ser i dig, precis som jag sett i miljontals andra soldater, att du inte vill tro. Och det är därför du förlorar, för att du inte förstår hur pass lite Mona Lisa betyder nu när världen är två timmar ny. För att hela ditt tonårsuppror var ett välplanerat skådespel, helt utan äkthet. För att alla skogar, all värme, all kärlek tillhör de andra generationerna, allt som blev kvar till vår var kall och våt betong. För det regnar i hela världen, förutom i Bangladesh, och försök inte få detta till nått annat än naturens sista skämt. De förstörde världen, jag ser att du börjar förstå. De förstörde världen för oss och ville att vi inte skulle få se. De har lindat in oss i alla sina lögner. Du börjar förstå det nu. Världen kommer inte vara två timmar ny länge till, och efter det finns det bara betong och jag. Jag, den nya sortens jesus, och fuktig betong. Så vänd om och gå nu, du är inget mer än en del av det kalla hårda.”
*
Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Utanför regnar det. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh. Vissa har kallat honom god. Vissa har kallat honom ond. Utan tvivel måste han vara den nya sortens Jesus, och hos honom kommer vi finna våra krig. Han kommer att se nederlaget i våra ögon, för ingen av oss vet varför det regnar och ingen av oss kan ana hur pass lite Mona Lisa har med saken att göra. För soldater kommer vi alla bli, och alla kommer vi marschera för något som inte är sant. Vi kommer helhjärtat att döda för främmande ideal som någon annan myntat på en eftermiddag på soffan långt bort från verkligheten. Och vår generation kommer aldrig få ett namn, för vi kommer vara de sista av de lurade. Och när vi så sakta förblöder i våra vardagsrum eller sandiga öknar, då kommer världen bli två timmar ny och vi kommer alla drunkna i kall våt betong. Och det är inte bara den nya sortens Jesus som kommer skratta åt oss. För vi är de sista. Vi är de lurade.

Projekt Vårsång (epilog)

Kategori: Allmänt

Jag ville skriva något allmängiltigt. Något som inte bara handlade om mig. Men det blir  aldrig så. Kan inte se längre än min egen näsa. Lyckas inte ta in andra. Ser bara mitt eget mikrokosmos av påhittade monster. Som en sociopat. Ibland funderar jag på vad som hade hänt mig om jag inte fått så många fördelar. Om jag inte hade haft det sociala skyddsnät jag har, om jag inte varit omgiven av skyddande faktorer. Hade jag gått längre då? Hade jag inte varit heroinist då? Kanske rent av död. Jag är tacksam. Jag vill ha det sagt. Jag är tacksam för allt det jag har runt omkring mig. Som tvingar mig att gå vidare, som ger mig så mycket glädje. Och jag skäms. Jag vill ha det sagt. Jag skäms för att jag ändå inte reder ut det. För att jag inte klarar av att konfrontera det. För att jag är så oerhört feg. För att jag inte kan hantera våldet. För att jag trots allt det vackra omkring mig fortsätter att fantisera om att dö. För allt jag inte klarar av att hantera. Jag skäms. Jag vill ha det sagt.

Vårsång v.2 (slutgiltig)

Kategori: Allmänt

Vaknar i natten
av vårens gälla sång
tung metall som skaver
mot en skev verklighetsbild
så låter vårens sång
Tvingar mig vaken
skaver i mina ben
får mig att gå
skär långsamt nya gator
genom en ointresserad stad
trängs ensamt med andra
ändlösa armeér av en
alla söker vi
efter det förskräckliga
efter äcklet
som belägrat våra liv
besatta av förvrängda minnen
om en tid av renhet
det var längesedan
men vi tror oss minnas
tiden innan vårens eviga sång
Jag hör viskningarna
de pratar om stormen
hur mörka skyars regn
äntligen ska rena oss
hur tung tung elektricitet
ska förstöra det fruktansvärda
vi hoppas slippa möta det själva
drömmer  fortfarande
om att slippa konfrontera monstret
men vi fortsätter att gå
för sådan är vårens lag
I ett ensligt betonghus
längs en nyskuren gata
finner jag så mitt krig
samma adress som alltid
med tiden förändras ingenting
där inne vilar monstret
det fruktansvärda
äcklet
alla smeknamn det givits över åren
kan inte beskriva vanmakten jag känner
jag har inga vapen
ingen ork
ingen lust
ingen vilja
att ta mig an det
vet inte ens hur det ser ut
det fruktansvärda
minns inte hur det föddes
öppnar inte dörren
för att se om det ens finns
tryggheten finns i ideén
om äcklet
att det inte är mitt fel
Lägger mig ner utanför dörren
på ett betonghus
i slutet av en nyskuren gata
kroppen bultar av vårens våld
drömmer om förstörelse
hör hur monstret andas
drömmer om stormen
som ska rena allt
drömmer om tung metall
som skaver hål på hopplösheten
Sover
sover igen till vårens eviga sång
Vaknar i natten
av vårens gälla sång
tung metall som skaver
mot en skev verklighetsbild
så låter vårens sång

Tvingar mig vaken
skaver i mina ben
får mig att gå
skär långsamt nya gator
genom en ointresserad stad
trängs ensamt med andra
ändlösa arméer av en
alla söker vi
efter det förskräckliga
efter äcklet
som belägrat våra liv
besatta av förvrängda minnen
om en tid av renhet
det var längesedan
men vi tror oss minnas
tiden innan vårens eviga sång

Jag hör viskningarna
de pratar om stormen
hur mörka skyars regn
äntligen ska rena oss
hur tung tung elektricitet
ska förstöra det fruktansvärda
vi hoppas slippa möta det själva
drömmer  fortfarande
om att slippa konfrontera monstret
men vi fortsätter att gå
för sådan är vårens lag

I ett ensligt betonghus
längs en nyskuren gata
finner jag så mitt krig
samma adress som alltid
med tiden förändras ingenting
där inne vilar monstret
det fruktansvärda
äcklet
alla smeknamn det givits över åren
kan inte beskriva vanmakten jag känner
jag har inga vapen
ingen ork
ingen lust
ingen vilja
att ta mig an det
vet inte ens hur det ser ut
det fruktansvärda
minns inte hur det föddes
öppnar inte dörren
för att se om det ens finns
tryggheten finns i idéen
om äcklet
att det inte är mitt fel

Lägger mig ner utanför dörren
på ett betonghus
i slutet av en nyskuren gata
kroppen bultar av vårens våld
drömmer om förstörelse
hör hur monstret andas
drömmer om stormen
som ska rena allt
drömmer om tung metall
som skaver hål på hopplösheten

Sover
sover igen till vårens eviga sång