whysartresaidno

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Jag ska inte lyssna på rösten som ger mig anledningar att inte försöka. För den rösten är döden inom mig som försöker vinna stöd för sitt parti. Den rösten försöker använda ångesten och självmordsfantasierna som ved till hopplöshetens bål. Den rösten vill inte att jag ska lyckas, prestera och le för varje gång jag gör det tappar den anhängare. Med självömkan och uppgivenhet försöker den få mig att misslyckas om och om igen. Misslyckas så att det en dag inte finns något kvar värt att rädda. Misslyckas så att den, döden, en dag kan få blomma ut ur min hals på spåren uppe vid Annehem. Blomma ut, växa vingar och flyga ifrån resterna av min döda kropp med den lilla spillra liv som fortfarande kommer finnas kvar.

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Det spelar ingen roll hur stark ångesten är eller hur påträngande viljan att skära sönder låret är. Det spelar ingen roll om det är objektivt synd om mig. Det spelar ingen roll vilken diagnos man kan tänkas sätta på mig. Det här är mitt liv. Just så som det är just nu. Och det är inte outhärdligt för då hade jag redan varit död nu. Det är inte hopplöst för då hade jag redan varit död nu. Det här är mitt liv och det är inte det liv jag drömt om. Men ingen annan än jag kan ge mig det livet och ingen annan än jag kan ta det livet ifrån mig. Och hur hemskt, hopplöst och omöjligt det än kan kännas så får jag inte lyssna på dödens röst. Jag ska inte lyssna på dödens röst  för jag vill inte dö. Hade jag velat dö hade döden redan blommat ut ur min hals längs spåren uppe vid Annehem. Så jag ska skriva, läsa och förändras hur mycket döden än viskar om sin förlåtande vila.

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa.

Jag ska bygga för det är bara jag som kan bygga.

Bygga tills dödens viskningar blir tystare och tystare.

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Jag ska inte lyssna på rösten som ger mig anledningar att inte försöka. För den rösten är döden inom mig som försöker vinna stöd för sitt parti. Den rösten försöker använda ångesten och självmordsfantasierna som ved till hopplöshetens bål. Den rösten vill inte att jag ska lyckas, prestera och le för varje gång jag gör det tappar den anhängare. Med självömkan och uppgivenhet försöker den få mig att misslyckas om och om igen. Misslyckas så att det en dag inte finns något kvar värt att rädda. Misslyckas så att den, döden, en dag kan få blomma ut ur min hals på spåren uppe vid Annehem. Blomma ut, växa vingar och flyga ifrån resterna av min döda kropp med den lilla spillra liv som fortfarande kommer finnas kvar. 

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa. Jag ska inte använda terapitimmar, läkartider och läkemedelsrecept som ursäkt för att inte förändras. Det spelar ingen roll hur stark ångesten är eller hur påträngande viljan att skära sönder låret är. Det spelar ingen roll om det är objektivt synd om mig. Det spelar ingen roll vilken diagnos man kan tänkas sätta på mig. Det här är mitt liv. Just så som det är just nu. Och det är inte outhärdligt för då hade jag redan varit död nu. Det är inte hopplöst för då hade jag redan varit död nu. Det här är mitt liv och det är inte det liv jag drömt om. Men ingen annan än jag kan ge mig det livet och ingen annan än jag kan ta det livet ifrån mig. Och hur hemskt, hopplöst och omöjligt det än kan kännas så får jag inte lyssna på dödens röst. Jag ska inte lyssna på dödens röst  för jag vill inte dö. Hade jag velat dö hade döden redan blommat ut ur min hals längs spåren uppe vid Annehem. Så jag ska skriva, läsa och förändras hur mycket döden än viskar om sin förlåtande vila.

Jag ska inte kollapsa för det är bara jag som kan få mig att kollapsa.

Jag ska bygga för det är bara jag som kan bygga.

Bygga tills dödens viskningar blir tystare och tystare.