whysartresaidno

Jag återvänder hit ibland
till mina långa rader av missbrukad data
för att minnas hur likt nuet och dået är
när det sticker i kroppen av det våld
som jag valt att försöka glömma

Den viktigaste läxan livet lär barnet är att man inte kan bestämma sig för att glömma. Jag står på samma ruta som när jag var 16 år, för våldet skenar fortfarande genom mina drömmar. Och jag vill så gärna komma bort. Kunna andas hennes närhet. Men inatt är jag ensam och när jag är ensam är jag fortfarande 16 år och drömmer naiva drömmar om nobelpris och död.

Det finns stunder då jag känner mig vuxen
när jag har kontroll och tro
ibland vågar jag till och med kalla mig poet
helt utan skam och tankar på våld
i garderoben är jag ibland modig nog att va någon

Det enda som håller oss tillbaka är skammen. Jag kan berätta hur det var innan. Innan var jag mycket smartare än de andra barnen. Jag visste mer och lärde mig snabbare. Men innan blev snabbt nu. Och nu blir jag dummare för varje dag som går. Nuet har förvandlats till en väntan oftast reserverad för de gamla och de sjuka. Jag tänker på att dö idag men i tystnaden blir jag äldre än de flesta utan att förstå hur och varför jag oftast ler och skrattar.

Förbi rullar natten bortslösad
söker nya förlovade land i fantasins sand
men vaknar alltid i samma korridorsrum
bland disk och ett snuskigt grusigt golv
jag hinner inte dammsuga innan nästa tar vid

Döden döden döden. Var det inte så Astrid Lindgren sa det första hon gjorde när hon ringde sin syster? För att få det överstökat. Belysa den växande skuggan så att den temporärt bleknar och passar in i dagsljusets varma trygghet. Jag antar att det är vad jag också gör här. Hundratals mer eller mindre välformulerade försök att vagga mig själv till trygg sömn efter ännu en dag av att inte förändra någonting. Ett evigt pågående, undermedvetet mantra för att kunna motivera min existens.

Idag har jag inte uträttat någonting
men imorgon kommer bli annorlunda
Idag har jag inte uträttat någonting
men imorgon kommer bli annorlunda
Idag har jag inte uträttat någonting
men imorgon kommer bli annorlunda

Undrar om Astrid kände likadant. Antagligen inte. Men tänk om hon gjorde? Tänk om de framgångsrika känner sig lika värdelösa som vi andra. Antagligen inte. Men det spelar ingen roll för jag är sövd för ännu en natt. Imorgon väntar rättvisan, när jag klumpigt och oförberett måste kravla mig igenom en dag jag haft massor av tid att förbereda mig inför. Så lyder existentialismens dom, och den är så simpelt rättvis att jag kan le.

Godnatt Sartre, dig flyr jag aldrig.