whysartresaidno

Du sitter på en buss hem, ditt föräldrahem som den här gången är en tillflyktsort. Du har haft en helg av ingenting som lämnat dig tom och fyllt dig med tankar du vill fly men inte verkar kunna. Du är ledsen och tänker på att dö för att du just nu inte kan se något liv, varken framför eller bakom dig. Det finns inget inom dig. Inget intresse, inget mål, ingen kärlek. Du är byggd på rädsla, du är byggd på fantasier. Du har aldrig åstadkommit någonting. Du har aldrig älskat någon. Livet runt omkring dig har stannat upp i ett par dagar och det är tillräckligt för att du ska falla. Du känner att det är för sent, att det gått för långt för att du ska kunna vända. Du minns inte tiden innan. Du minns inte ens början. Du minns inte ens gårdagen. Du minns ingenting för du är ingenting. Du är ingenting för att du var för rädd. När det var dags att bli någon gömde du dig i fantasier, och när fantasierna blev orimliga tröstade du dig med tankar på att dö. Därför är du tom i detta ögonblick, och de här orden kan inte ens snudda vid vad du egentligen ville ha sagt.

Jag är rädd för att aldrig bli lycklig. Att aldrig finna någon ro. Jag är rädd för att jag inte lyckas bli en egen person. För att jag trots mina försök inte lyckas hitta något i mig som helt och fullt är jag. Jag är rädd för att alltid vara ensam. Att vara ensam fastän jag hittar någon att sova tätt tätt intill. Jag är rädd för att sorgen tycks vara permanent. För att jag oberoende av glädjen alltid faller tillbaka i den sorg jag försöker glömma. Jag är rädd för att resten av mitt liv kanske också kommer gå åt till att orka med min egen existens. Så som jag varit tvungen att orka fram till nu. Jag är rädd för att fantasierna aldrig ska släppa mig. För att resten av min tid behöva kämpa emot impulser som sitter så djupt inom mig att de är en del av min vardag. Jag är rädd för att jag inte vill behöva orka. För att jag inte kan förstå varför detta skulle hända just mig. Jag är rädd för att det aldrig går att vända tillbaka och återgå till det jag var innan. För att den enda vägen ut ligger framför mig och att jag inte hittar dit.