En oromantisk komedi i en akt

Roller:

Kvinna
Man
Hemlös

Akt 1, scen 1: Dekor oviktig. Vänstra delen av scenen lyses upp av varmt orange ljus, den högra lyses upp av kallt blått ljus. Precis i mitten mellan de två ljusen står den hemlösa med armarna utsträckta rakt ut och huvudet bakåtlutat så denne ser rakt upp i taket. Snurrar sakta runt på stället.

Mannen och kvinnan in hand i hand från vänster. Betraktar roat den hemlösa en stund.

Mannen. Ursäkta mig men vad håller du på med?

Hemlöse. Snurrar sakta runt min egen axel.

Kvinnan. Ja vi ser det.

H. Varför frågar ni då?

K. Jamen varför står du där och snurrar runt? Ni ser ju ut som en dåre.

H. Jag är förvisso en dåre men det är inte därför jag står här och snurrar. Jag kan bara inte bestämma mig för vilken sida jag ska välja.

M. Vadå välja sida?

H. Ja har ni inte märkt att hela världen delat på sig. Den ena sidan är iskall och den andra är tryckande het. Om ni frågar mig så är båda sidor totalt outhärdliga att vistas på. Men om man står här i mitten och snurrar runt så blir det ganska lagom.

K. Äsch det var det dummaste jag hört, världen har väl ändå inte delat upp sig.

H. Ser ni någon annan här?

M. Ja det är klart, vi har sett massor av människor hela morgonen.

H. Jag frågade inte om i morse. I morse var det inget konstigt med världen, den var precis som vanligt. Men nu, nu är det verkligen annorlunda.

M. Äsch du pratar strunt.

K. Tycker du inte att det är hemskt varmt idag älskling?

M. Va? Nä det är väl alldeles lagom tycker jag.

H. Jag sa ju det.

M. Äsch håll tyst med dig.

K. Kom vi ställer oss där borta istället?

M. Varför det?

K. Varför inte? Kom nu.

K och M går över på scenens högra sida.

H. (mumlar för sig själv) Ha, och de kallar mig dåre.

K. Åh så svalt och skönt.

M. Äsch fåna dig inte, det var inget fel på den andra sidan

H slutar snurra.

H. (till publiken). Mina damer och herrar, ge det fem sekunder.

K. Vilken underlig människa.

M. Fryser inte du älskling?

H. (till publiken) Jag sa ju det.

H börjar snurra igen

K. Nä det är väl inte kallt. Jag tycker det är skönt.

M. Äsch strunt samma, nu går vi vidare.

M går tillbaka till den vänstra sidan av scenen

K. Men du, vi ska ju gå åt det här hållet.

M. Nej men vi skulle väl hitåt?

K. Nej det skulle vi inte, kommer du inte ihåg att vi skulle gå hitåt?

M. Men herregud vi skulle ju gå hitåt, det hade vi ju bestämt.

K. Nej.

M. Jo.

K. Nej!

M. Jo!

K (till H). Men kan ni för i helvete sluta stå där och snurra som en idiot!

H. Det beror på.

M. På vadå?

H. Huruvida ni ger mig hundra spänn eller inte.

K. Ha din utsugare!

H. Inte alls, det är bara det att ifall jag ska stå ut med att sitta på nån av sidorna så behöver jag åtminstone några
öl. Tycker ni det är uselt så får ni helt enkelt låta mig stå här.

M. Nå men så ta pengarna då. Bara ni försvinner.

M tar upp sin plånbok och trycker en hundralapp i H's händer. H stannar, bugar sig djupt.

H. Tackar tackar min goda herre.

Vänder sig till K

H. Tack även till er min kloka dam.

Bugar sig djupt en gång till, försvinner sen ut från scen.

K. Världen är sannerligen full av idioter.

M. Ja det har du verkligen rätt i. Men kom nu älskling så går vi.

K. Ja fast vi skulle väl ändå hitåt?

M. Nä men skulle vi inte hitåt?

K. Jag tror inte det.

M. Men. Fan jag minns inte.

K. Inte jag heller. Så märkligt.

M. Men kom nu, vi kan väl gå hitåt, det spelar ju faktiskt ingen roll.

K. Ja men då kan vi väl lika bra gå hit. Kom nu är du snäll.

M. Nej! Kom hit nu.

K. Varför?

M. Varför inte?

K och M. Kom hit nu!

K och M. Nej jag kan inte.

K och M vänder sig bort från varandra, ser ner i marken. H kommer in igen med en kasse i handen, sätter sig
långt fram på den vänstra sidan av scenen. Öppnar en öl. Tyst en längre stund, sedan går M fram till H.

M. Du.

H. Ja?

M. Vad var det du sa om att världen hade delat upp sig?

H. Att den delat upp sig.

K går fram mot H, alltjämnt kvar på sin sida av scenen.

K. Men delat upp sig hur?

H. Det är lite oklart.

M. Men för guds skull svara på frågan bara!

H. Nja jag vet inte om jag kan. Fast hundra kronor till hade nog hjälpt mig formulera mig, det tror jag verkligen.

M. Din girige jävel, du får inte ett öre till.

K. Äsch hundra kronor är väl inget att bråka om.

K öppnar sin handväska och tar upp en hundralapp. Börjar gå mot H men hejdar sig besvärat vid mitten av
scenen. Tvekar nån sekund, knycklar sedan ihop sedeln och kastar den till H. H vecklar upp den, synar den mot ljuset och stoppar sedan ner den i fickan.

H. Tackar tackar ödmjukast unga dam, jag uppskattar det verkligen och lovar att de enbart kommer användas till
de mest nödvändiga ting.

K. Ha, dem pengarna kommer bara bryggmästaren till del.

H. Nåja, även han ska väl få sitt här i livet.

M. Jamen så berätta nu då.

H. Berätta vad?

M. Om världen såklart!

H. Jaså, ja den har delat sig.

K. Ja men varför?

H. Ja det är däremot lite mer oklart. Olika människor har uppgett olika anledningar. Nån har sagt att det var av
politiska skäl, någon av religiösa, en tredje menade att det var sport saken handlade om. Jag har hört det mesta
faktiskt, längd, kön, kepsfärg, skostorlek, hårtyp, parfymval, typ av skäggväxt. Skiftande preferenser vad gäller tandkräm, baljväxter och armbandsur. Ja jag har hört det mesta, det har varit många precis som ni här idag.

M. Det låter vansinnigt. Hur gick det för dem?

H. Jag vill minnas att samtliga gick skilda vägar härifrån.

M. Äsch du pratar bara strunt.

M går och ställer sig långt ut på vänsterkanten, vänd åt vänster.

K. Jag borde vetat bättre än att slösa en hundralapp på den där alkisen.

K går och ställer sig långt ut på högerkanten, vänd åt höger. Det blir tyst en stund, sedan vänder sig M om.

M. Kom älskling, ge mig en kyss.

M går halvägs fram på vänster sida, stannar förläget. K vänder sig om.

K. Ja kom älskling, kyss mig.

K går halvvägs fram på höger sida, stannar förläget. Ser på varandra med osäkra  miner, börjar sedan sakta gå
varandra till mötes. Vid mitten lutar de sig sakta fram emot varandra. Deras läppar möts någon sekund, sedan drar sig båda undan och vänder varandra skamset ryggen.

M. Kall som frostklädd mark.

K. Het som glödande aska.

H. Själv är jag full som en alika!

K och M vänder sig om och ser på varandra.

M. Hur kan du plötsligt vara så fruktansvärt kall?

K. Hur kan du plötsligt vara så outhärdligt het?

H (till publiken). Kärleken här sinar fort, bryggmästaren tappar den rakt ner i sina kar.

M. Imorse var dina ögon mitt allt och min värld.

K. Din andhämtning var min lyckas bris.

H (till publiken). Förlåt att jag inte rycks med, men den här farsen har redan spelats hundra gånger för mig.

M. Vad främmande du är för mig nu.

K. Det återstår ingenting.

H. Nåväl var nu inte så satans dramatiska, se lite nyktert på situationen (skrattar). Åh förlåt, förlåt, jag menar
bara att detta kanske var för det bästa?

K. För det bästa, hur kan du ens säga så?

H. Känner ni det inte?

M. Känner vad?

H. Suget i kroppen. Längtan för tusan! Känner du inte att du bara måste springa ditåt? Och du min sköna dam, känner du inte hur det verkligen ryter av längtan i hela kroppen att springa ditåt.

K och M blir gradvis gladare och mer uppspelta under följande dialog.

K. Jo jo jag känner det.

M. Åh ja jag med, det känns i hela min kropp!

H. Haha jag sa ju det, allt löser sig till det bästa! Det hade ändå aldrig hållit mellan er två, eller hur?

M. Haha nä, vi är ju alldeles för olika.

K. Ja hur kunde vi någonsin tro att det skulle kunna funka? Åh gud vad jag avskyr ditt sörplande.

M. Du anar inte hur ditt skratt skär i mina öron.

K. Jag skäms för din dåliga allmänbildning.

M. Du är för kort.

K. Du börjar bli tjock.

M. Du klär dig fult.

K. Du är en usel älskare!

M. Det är du med!

Alla skrattar, K och M har svårt att stå stilla, är fulla av energi.

H. Nå så dra inte ut mer på det här nu, kom iväg nån gång.

K. Ja farväl då älskade du, lova att du glömmer mig fort.

M. Bara om du lovar att glömma mig lika fort.

K. Du har mitt ord. Farväl!

M. Farväl!

K och M ut på respektive sida av scen. H vänder sig mot publiken med ett stort leende.

H. Sådär ja, ännu en liten fars har utspelat sig här på livets lilla teater. Jag har sett många nu men slutet roar mig fortfarande kungligt. Dock så har det i dessa dagar blivit alltför lätt att få tillstånd skådespel som dessa, det förtar onekligen glädjen en smula. Jag minns en tid när man var tvungen att uppföra höga murar för att skilja vänner och älskande åt. Idag, vad krävs idag? Alldeles ingenting.

H klappar två gånger med händerna, ljuset normaliseras.

H. Det räcker med att man pekar på en ljusillusion för att de ska få panik och genast separerar. Nere i underjorden står bryggmästaren med sin tratt och fångar upp kärleken i sina väldiga kar, till både min och hans glädje. Nåväl låt dem hållas om de nu tror att de ska göra dem lyckliga. Hat och dumhet är allt de kommer vinna men ingen lycka. Tänk allt besvär de gör sig, alla onödiga omvägar de går, när de ändå kommer sluta som jag. De kommer avskärma sig tills de står ensamma, och då kommer de lära sig hur illa de tycker om sig själva. Fast helt ensam behöver man aldrig bli, för bryggmästaren tappar sin vänskap på burk och glas varje dag. Så länge det finns pengar skänker han oss den gudagivna berusningen som gör allt glatt eller åtminstone uthärdligt. Missförstå mig inte, jag beklagar mig inte över det liv jag lever. Nej för tusan, jag har tyngd i påsen och 100 kronor i fickan, lyckligare än jag är nog fan inte en enda stackars jävel på vår jord. Men nog var det inte så här de drömt sluta sina bana, inte i slitna kläder och med stinkande andedräkt.

H avstannar i sitt tal, ser plötsligt nedstämd ut, ser ner i marken.

H (lågt för sig själv) Gudarna ska veta att jag inte gjorde det i alla fall.

H vänder sig strax om och börjar gå ut från scen. Hejdar sig halvägs, vänder sig om, ler.

H. Skål!

H går ut.