Groteskt och sexuellt
Kategori: Allmänt
– Du kommer inte ihåg mig för det här är ett koncept. Du kommer komma ihåg mig, du kommer aldrig glömma mig. Minns du mig nu? Jag är långt ifrån en människa. Vi är ett koncept. Jag har gömt mig i hennes röst.
Hon ser bak på dig medan hon går. Hoppar på ett ben medans hon klumpigt drar av sig ena skon. Det är Veronica Maggios röst hon menar, du inser det nu för du är inte i verkligheten, det här är en dröm och du går längs gatan där du tog studenten.
– Du skulle kunna skita i mig men du kommer inte. Jag är en film i ditt hjärta, en längtan efter allt du inte kommer klara av. Min existens är beroende av din osäkerhet. Du är hemlös så länge du har mig. Ändå älskar du mig, inte sant? Jag ska ha ihjäl dig, jag ska ha ihjäl dig med åtrå. Jag är en tråd i musik som du plockat upp och lindar upp.
Hon tar av sig den andra skon och så småningom strumporna. Du har inte ögon längre, de är ersatta av hemvideokameror från 80-talet och de spelar in filmen du ser på. Hon är ung, nästan bara barnet men så vuxen i sina ögon. Du borde titta bort men kan inte. Ni går nu i Helsingör, längs en gata och uppe i huset till vänster finns den där lägenheten du minns men inte vill minnas.
– Allt är orimligt. Jag älskar dig och du älskar det som finns i lägenheten där uppe. Det var inte så många år sedan. Titta på mig! Jag klär för fan av mig för dig. Det här handlar om mig, för en gångs skull handlar det om mig. Det handlar om dig. Det handlar om dig. Det handlar alltid om mig.
Hon tar av sig shortsen, snubblar nästan medan hon hoppar fram på ett ben. Kanske inte så ung, söt med kortklippt page. Snubblar in i en glasskiosk, rullar runt på marken och fortsätter gå. Kanske inte så ung.
– Vist är det konstigt men varken du och jag skriver reglerna. Du har leukemi, ingen har vågat säga det men du har det. Du kommer dö i sömnen så det är bäst du håller dig vaken. Jag kan hålla dig vaken så länge du går bort från den där lägenheten. Ingenting hände där men du tror det och det styr ditt liv. Sju ljusår av sorg bort, och det har inte ens hänt. Det finns en sådan lägenhet, det finns flera sådana lägenheter. Du kan samla på dem men du borde inte. Du borde samla på mig, på min kropp, på mina ögon och på allt som är fel med oss.
Det finns inget uppenbart sexuellt med henne, ändå är det allt hon är. Det är därför du följer henne, för det hon är. Sex, smutsigt äckligt motbjudande sex. Du mår illa av att se henne. Du gillar att se henne. Du gillar att få dig själv att må dåligt. Det ger sammanhang. Staden du går i byts ut så snabbt, alla är främmande. Hon tar av sig trosorna, har bara skjortan hon tagit av sin pappa på sig nu.
– Lägg det bakom dig, men jag vet att du inte har något bakom dig. Du har bara framför dig och framför dig har du bara mig. Jag i fokus av allt det självhat som ekar ut ur din kropp, ut över staden. Folk klagar, fasader spricker av ditt hat, ditt koncentrerade äckel. Ljudet smutsas ner av oroliga ylande hundar. Tror du jag vill det här? Är du så dum? Jag försöker bara rädda mitt eget skinn. Det ekar över hela staden.
Hon fortsätter backa med blicken på dig. Hon börjar knäppa upp skjortan. Runt omkring rasar byggnader, du är så fruktansvärt arg nu. Arg på henne, på det hon säger, på sättet hon eggar dig. Du är någonstans långt borta, någonstans där du har kraft och energi och en egen vilja. Någonstans där allt är så fruktansvärt annorlunda. Där du håller på att dö av leukemi utan att kunna göra något åt det. Hon backar, knäpper upp skjortan och backar. När hon rycker av sig den flyttas du genast bort från Paris och när hon släpper skjortan så faller den ner på slutet av gatan där du tog din student. Du gråter när du inser att du är här, så nära den hopplösa verkligheten att du kan ta på vanmakten som ligger några meter bort. Hon har stannat nu, ser på dig. Är fortfarande inte vacker men oerhört naken. Du knuffar henne med din sexuella frustration, med din patetiska ilska. Hon blir inte arg.
– Jag tänkte att vi skulle ha sex. Kom ihåg att filma detta. Jag förstår det lika lite som du.
Och du kastar dig över henne, brottar ner henne på marken, trycker dig mot henne. Ser in i hennes ögon.
– Det handlar om dig. Du förstår det, filmen handlar om dig. Allt handlar om dig.
Och du vågar inte stänga ögonen. Du tvingar dem öppna, medans paniken kryper in över dig. Det går inte, allt vittrar bort. Du har inte leukemi. Du kommer inte dö. Sakta släpper du greppet om henne fastän du försöker hålla fast. Till slut stänger du ögonen och försvinner bort.
