Down went down again
Kategori: Allmänt
Down is the new up
Kategori: Allmänt
The new world order is getting old, I'm gonna hop on before it's to late. I swear.
Internal system failure
Kategori: Allmänt
no feed
no closure
this is
not the end
I will
see to it
this is not
the end
I will
see to it
Pyrotechnic bunnys
Kategori: Allmänt
vbm,
Kategori: Allmänt
Take a bow
take a bow
take a bow
turn off your phone
can't you hear me
can't you hear me
there's no fuzz there's no fuzz
I'm a leftover in my current state
watch the cat
watch the hat
can't have it can't wear it
i'm a leftover in my current state
I'm the fake pill
the easy way
but still not quite ready to walk that way
so what to do what to do
I know what to do
but how to do
how to do
something outside the safetynet
outside
outside
outside
my well directed play
take a bow
take a bow
turn off your phone
can't you hear me
can't you hear me
there's no fuzz there's no fuzz
I'm a leftover in my current state
watch the cat
watch the hat
can't have it can't wear it
i'm a leftover in my current state
I'm the fake pill
the easy way
but still not quite ready to walk that way
so what to do what to do
I know what to do
but how to do
how to do
something outside the safetynet
outside
outside
outside
my well directed play
Otillräcklighet i kvadrat.
Kategori: Allmänt
Bryggor men inte mer, tyst nu snälla, jag ska till radioheads hemsida och föröska hitta en lämplig bild.
Rough terrain by the beach, mild rainfall with an execution or perhaps four
Kategori: Allmänt
3 små handklapp inför en sedan länge avsomnad orkester.
Cyanidförgitade barn på oljiga skolgårdar. (Fröken fröken, det är något fel med vattnet)
Ett och annat stavfel.
En klocka med 8 visare.
5 raka led med masochister men inga sadister så långt ögat kan nå. Sartre ser ledsen ut, trots att han gör sitt första framträdande i denna blogg som faktiskt är uppkallad efter honom. Kanske därför han är ledsen. Eller för att han är fransk.
Två 8:or i läderstövlar och uniform. Luktar svagt av krematorier. Sen går solen till sängs med en crackhoe så god natt.
Delay
Kategori: Allmänt
Jag ber om ursäkt för mina äckliga titlar den enaste tiden och bjuder på en helt ny bakgrund (om det nu funkar)
Älskling, jag bought a new rug
Kategori: Allmänt
http://www.radiohead.com/worms.php, click and click and click and click and click and click and click
This is your vardagsrum and you återerövrade just your Sunday
Kategori: Allmänt
- Näe, nu har jag knegat med det där jävla projektarbetet i nästan ett dygn i sträck, då kan jag fan unna mig att sova naken och tigga lite gos från satinlakanen.
Sedan la jag mig naken i sängen, drog med njutning täcket om mig och sen somna jag innan jag ens kommit halvvägs till orgasm, för klockan var trots allt 20 över 6 på morgonen.
Kom för övrigt två radioheadtröjjor på posten idag, det gjorde varken till eller ifrån. Men det gjorde det inte föraa gången heller, förens hela situationen kom i rätt ljus. Så får väl vänta på det, det rätta ljuset.
Eller kanske lite busigt stjäla det i något obskyrt kvarter.
Mästermålaren
Kategori: Allmänt
- Vart ska den ta vägen som har fastnat mitt i. Vad gör den som inte längre har någon distraktion att vända sig till. Stackars oss människor som inte längre är underhållna. Oss återstår inget annat än att leta bland skräpet efter fostret vi saknar så.
Den natten svepte något över Sverige. Många var de som drabbades, hundratusentals människor i vårat lilla land. De som inte drabbades av det kom att kalla det för något mörkt och de som drabbades brydde sig inte om att försöka beskriva det för någon. Redan den första natten dog hundratals människor. Galgnatten kallade man den för att de flesta hade valt att hänga sig. Ingen förstod varför, förutom de drabbade och de visste att det var meningslöst att försöka förklara.
Dagen därpå sitter mästermålaren i sin sunkiga soffa och ser på nyheterna. Det är full panik i Sverige. Folk är precis så förtvivlade som man bör vara om 400 människor har tagit sitt liv under en natt. Det spekuleras om självmordssekter och dålig kost. Psykologer myser i tv-sofforna i Stockholm, alla har de expertåsikter om händelsen, och alla är ytterst bekymrade över den psykiska ohälsan som säkerligen är en följd av det moderna samhället stress. Samtidigt kommer det in nya rapporter om dödsfall. I Kiruna har en gruvarbetare sprängt sig själv i luften med dynamit. Arbetet i gruvan får stoppas, arbetarna gå hem. Där skjuter två av dem sig själva med jaktgevär de fått av sina båda familjer på någon födelsedag. Alla är våldsamt bekymrade. I villorna suckar man ikapp med varandra tills någon ser ut genom fönstret och får syn på pappa som har dränkt sig i bensin och nu brinner som en fackla.
Mästermålaren stänger av. Han slår bort tanken men den kommer tillbaka gång på gång. Han tänker på tavlan han målade natten innan. Han tänker på de som hängde sig och han ser dem i minnesbilden av sin tavla. Kan det vara möjligt? Självklart inte. Det är en befängd tanke. Bara han har sett den, bara han kände målningen slå emot honom. Det är skillnad på verklighet och fantasi, det vet han. Många gånger har han drömt om att hans målningar ska får vingar och flyga iväg med hans budskap. Men det är bara fantasier, och det vet mästermålaren, för inte är han galen inte. 13 gånger tänker mästermålaren samma sak innan han går ut på promenad för att ha något att göra. Han vet inte om det, men i lägenheten längst ner sköljer vicevärden ner en burk sömntabletter med en flaska rött årgångsvin.
Denna söndagen är det tomt på det lilla samhällets gator. Människor vet inte vad de ska göra. Alla ringer till alla och vissa kommer inte att svara. Mästermålaren vet inte heller vad han ska göra. Tavlan han målade natten innan växer i hans kropp. En rå vind sliter i hans kläder och kastar hänsynslöst höstlöven över marken. Han ser människor i lövens ställe, ensamma rädda människor som kastas omkring. Sedan tänker han det oundvikliga:
- Det är jag som dödar dem, det är mitt fel att gatorna är tomma idag.
Han blir alldeles matt av insikten. Han dödar dem. Alla de människor han hört om på nyheterna, de som han utan tvekan kommer få höra om imorgon. Han förstår inte hur, han förstår inte varför. Men en iskall knytnäve har greppat om hans hjärta och han vet att dessa självmord sker på grund av honom. Insikten bedövar honom helt, sätter hans tankar ur funktion. Med skräck i ögonen fortsätter han att gå utan att veta vart. Han är blind nu, en tryckande ångest över människorna som dör har förblindat honom. Blodet rusar runt och omedvetet ökar han tempot. Hade någon sett honom hade de blivit rädda för hans plågade ansikte.
Men idag ser ingen honom, idag är ingen ute på gatorna
Så sträcker Gud ner sin arm och petar honom varsamt på axeln. Han vaknar ur sin melankoli och ser att han befinner sig på perrongen. I hans mage skriker en nyfödd fågelunge. Han känner sig illa till mods, orolig som ett höstlöv precis innan det faller av trädet. Det snurrar i huvudet, han sätter sig ner på en bänk. Tänker. Vad gör jag här? Det stannar inte några tåg här idag.
Den vanliga, kalla känslan spelar längs hans ryggrad som den alltid gör när han påminner sig själv om varför han kan tabellen utantill. Jag vågar inte tänker han och ögonen blir glansiga. Ångesten trycker mot bröstet och tvingar honom till rörelse. Tankar snuddar vid hans sinne men får inget fäste.
Så får han vid perrongens slut syn på en ensam människa. Trycket från magen hamrar längs ryggraden och han känner hur mycket han fryser. Drar jackan om sig och sätter sig på en bänk. Är inte redo att gå hem, det finns tankar som måste klaras ut innan dess. I ögonvrån ser han att den andra mannen stirrar på honom. Knappt tio meter bort. Det irriterar honom, han blir förbannad. Skulle kunna träffa med en sten rakt i huvudet på honom. Lätt. Kanske den jäveln skulle slutat stirra. Fan kan han inte bara försvinna. Det stannar inga tåg här idag.
Mästermålaren vänder ner blicken och stirrar sig blind på ett intorkat tuggummi. Efter en stund hör han steg, känner sig lättad över att den andra mannen äntligen lämnar honom ensam. Sedan känner han till sin förskräckelse att främlingen sätter sig ner bredvid honom på bänken. Några minuters ansträngd tystnad förflyter innan mästermålaren sammanbitet nästan väser:
- Det stannar inga tåg här idag.
- Jag vet. Jag kan tågtidtabellen för den här jävla hålan utantill, svarar mannen och skrattar lätt.
Mästermålaren ser förvånat upp på främlingens leende ansikte. Tänker att han ser yngre ut än han låter. Vackra ögon han har. Mjukt ansikte, inga skarpa konturer. Som att jag glider av det med ögonen. Han måste vara kedjerökare för att få en så raspig röst. Luktar det inte rök om honom?
- Så vad gör du här en så dyster dag som denna, frågar mannen och plockar upp ett cigarettpaket ur en innerficka. Han håller fram paketet för att bjuda på en cigarett men mästermålaren skakar på huvudet. Medan han tänder sin egna med en tändsticka svarar mästermålaren:
- Jag vet inte. Vad gör ni själv här?
- Jag ska med ett X2000 tåg till Stockholm.
Främlingen skrattar till igen men får snart en hostattack. Mästarmålaren ser förskräckt på honom, för genom det här lilla samhället dundrar X200 tågen bara förbi. När det är förseningar så saktar de knappt ens in när de passerar stationen. Det knyter till hårt om hans strupe. Efter sin hostattack ser främlingen på honom och ler varmt.
- Det syns på ditt ansikte att du förstått vad det är jag tänker göra. Nå så se inte så förskräckt ut människa, vad rör det dig att jag tänker ta mitt liv? Det gavs till mig och mig endast. Ingen annan har rätt att tala om för mig vad jag ska göra med det.
- Men varför, frågar mästermålaren? Han är på gränsen till tårar nu, ser bedjande på den andre vars leende har förbytts till till allvar.
- Jag, jag vet inte riktigt. Jag vaknade upp i morse och då visste jag att det var såhär det måste bli. Jag satte mig tyst upp i sängen och såg på min fru, och jag kände absolut ingenting. Det var som att titta på luft. Så jag smög försiktigt upp, klädde mig och lämnade en lapp på köksbordet där jag skrivit att jag åkt för att fiska med min arbetskamrat. Det är två timmar sedan jag gick hemifrån nu.
Det blir tyst en lång stund. Det halvrökta cigaretten i mannens hand slocknar till slut.
- Jag tror att det är jag som startade allt det här, säger mästermålaren och ser rakt in i den andres ögon. Deras blickar viker inte av för varandra.
- Varför tror du det?
- För att det är något som river i min mage. En fågelunge som desperat vill födas.
- Så du känner den du också?
- Ja. Och jag tror att jag födde den igår. jag födde den hos mig själv och hos alla de andra som tagit livet av sig under natten. Jag tror att jag fött den hos dig med.
- Och hur gjorde du detta? Främlingen ler nu igen men hans röst är alltjämt allvarsam.
- Jag målade en tavla igår. Den föreställde hundratals olika människor. Där fanns tiggare och bilförsäljare. Kungar och gymnastiklärare. Horor och gruvarbetare. Hundratals människor överallt. Och alla dessa människor är på en stor soptipp. Och de slåss med varandra, sparkar på varandra och blodet flyter. De våldtar varandra, till och med några barn blir våldtagna. Och alla letar dem efter något. De river och sliter i soppåsarna. Vansinne och hat lyser i allas ansikten. I alla ansikten utom ett. För mitt i tavlan står en kvinna och tryckt mot sitt bröst håller hon en eldröd fågel. Och man ser hur tårarna strömmar nedför ansiktet på henne och man ser att hon ler. Och hon är så vacker där hon står, trots att ansiktet är gammalt och tärt så är hon oändligt vacker.
Än en gång blir det tyst en lång stund. Ingen av de båda männen ser på varandra.
- Jag tror.. Jag tror att du har rätt. Jag tror att det är du som ligger bakom allt det här. Och jag vill tacka dig av hela mitt hjärta för det.
- Tacka mig? Varför skulle du vilja tacka mig, jag har ju bara fått dig att vilja dö.
- Nej, du har fått mig att vilja leva. Det är sant att jag snart ska ta mitt liv, men det är först nu jag kan räkna det som mitt liv. Allt anat har varit ett slöseri med tid. Och visst är det sant att jag skulle kunna bryta upp och börja om på nytt. Men jag vill inte. Det är mitt liv nu och jag har bestämt mig för att dö. Så är det bara. När du berättade om tavlan så kunde jag se den för mitt inre öga, som att jag alltid burit den med mig. Och jag ska le som kvinnan med fågeln gjorde. Jag ska hoppa ner på rälsen och föda min egen fågel ur min mage.
Främlingen hade rest sig upp medan han talade och sken nu av glädje.
- Res dig upp då, min kära mästermålare. Just det tänker jag kalla dig, mästermålare, för du har frigjort mig! Res dig upp och omfamna mig.
Och mästermålaren reser sig upp och de båda männen kramar varandra länge. När de till slut släpper taget om varandra har båda två tårar rinnandes längs kinderna. Mästermålaren säger med svag röst:
- Måste du verkligen dö?
- Ja, jag måste verkligen dö, precis som dem de rapporterar om på nyheterna. Men du måste inte dö, och det vet du om. Du och hundratusentals andra drabbade behöver inte dö för att föda fågeln som sjunger i magen.
- Är du säker?
- Ja jag är säker. Jag ska gå nu, farväl.
Främlingen hinner till hälften vända sig om innan mästermålaren tar tag i hans rock, drar honom till sig och sedan kysser honom rakt på munnen. Efteråt ser de båda varandra i ögonen och börjar sedan skratta ljudligt. Mannen vänder sig alltjämt skrattande om, hoppar ner på spåret och börjar gå. Mästermålaren står kvar på perrongen och ser på medan den andre försvinner runt en krök. Några minuter senare dundrar ett X2000 tåg förbi och mästermålaren ler när han vänder sig om för att gå hem och packa.
Under den veckan som följde galgnatten dog upp emot tiotusen människor. De dog alla med en eldröd fågel i famnen. Detta fanns dock inte med i en enda obduktionsrapport. Redan första dagen fick SJ helt ställa in all tågtrafik på grund av självmorden. Kungen höll tal trots att han inte hade en aning om vad han talade om. Nyheterna bevaka flitigt dödssiffran, men ignorerade totalt de hundratusentals människor som också drabbades den här natten. Dessa människor hade alla sina egna vägar att gå, alla med samma mål. Många av dem bröt upp och flyttade utomlands. Vissa tog helt enkelt bara på sig de kläder de alltid velat bära.
På kvällen samma söndag går mästermålaren på rälsen ut från det lilla samhället. Det går inte några tåg längre och det gör inget, för han har lärt sig gå en andra gång. Det är mörkt och kallt ute. Vid sitt bröst håller han en liten eldröd fågelunge. De som inte drabbades trängdes i kyrkor och församlingshem på sorgemässor och minnesgudstjänster. Mästermålaren och alla andra som drabbats bara log.
*
Novellen är baserad på min dikt Mästermålarens tal som följer här under:
Vart ska den ta vägen som fastnat mitt i
Vad gör den som inte längre
har någon distraktion att vända sig till
Jag säger stackars oss människor
som inte längre är underhållna
Jag säger att oss återstår inget annat
än att leta bland skräpet
efter fostret vi saknar så
Jag frågar vart ska den ta vägen
som fastnat mitt emellan två nöjen
vad återstår här annat än tomhet
som fostret vi saknar lämnat efter åt oss
Jag frågar vart ska den hitta närhet
som inte längre vill skratta bort minnena
från tiden då den visste vad den var
kommer dennes kropp inte snart falla in i sig själv
Jag ber er fäll en tår för oss
som inte orkar dölja mer
inte orkar bära skammen länge nog
för alla skäms vi över förfallet inom oss
Jag ber er att förbarma er över oss
vi var för svaga redan från början
men vi lovar er att inte föra mycket väsen
vi lovar er att ingen ska behöva sakna oss
Jag säger er att detta är vårt farväl
vi ska drivas bort härifrån av er lycka
till den stora soptippen vi alla byggt
vad återstår någonsin mer för oss
än att söka bland smutsen
efter fostret som en gång var vårt
har någon distraktion att vända sig till
Jag säger stackars oss människor
som inte längre är underhållna
Jag säger att oss återstår inget annat
än att leta bland skräpet
efter fostret vi saknar så
Jag frågar vart ska den ta vägen
som fastnat mitt emellan två nöjen
vad återstår här annat än tomhet
som fostret vi saknar lämnat efter åt oss
Jag frågar vart ska den hitta närhet
som inte längre vill skratta bort minnena
från tiden då den visste vad den var
kommer dennes kropp inte snart falla in i sig själv
Jag ber er fäll en tår för oss
som inte orkar dölja mer
inte orkar bära skammen länge nog
för alla skäms vi över förfallet inom oss
Jag ber er att förbarma er över oss
vi var för svaga redan från början
men vi lovar er att inte föra mycket väsen
vi lovar er att ingen ska behöva sakna oss
Jag säger er att detta är vårt farväl
vi ska drivas bort härifrån av er lycka
till den stora soptippen vi alla byggt
vad återstår någonsin mer för oss
än att söka bland smutsen
efter fostret som en gång var vårt
Mycket nöje kära vänner.
Tintin i Kongo, vad visste den franska fjollan egentligen?
Kategori: Allmänt
hoppade på tuff tuff tåg
for iväg långt långt bort
En natt när alla sov sov
vit man på månen såg såg
på ögat fanns ett sår sår
I Provence bara ångest vänta vänta
ensamheten och ledan ledan
varje kväll med rakhyveln dansar dansar
Men vit man vill andas andas
därför mod han stulit stulit
från dem som ljugit ljugit
Jag har saknat dig min kära vän
Kategori: Allmänt
Blundar och trycker på play. Oroligheterna lättar, jag är nere på jorden igen.
Hej bob hund, det var länge sedan. Jag har saknat dig min gamle vän. Ser ut som att du räddat ännu en dag i mitt liv. Haha dig kan jag alltid lita på.
Tack.
Waiting for the new holocaust
Kategori: Allmänt
What's the use of that smiling face
none to soon and none to late
every reaction lined up in perfect shape
before my eyes the masked people die away
all so full of hate with nowhere to go
does these wounds ever heal
or am I going to be sick until i walk the easy way home
few steps left now
a center of thoughts have been constructed
my secret base of operations
where I can go to hide from the pigs around me
the hypocrites will never be punished
Jesus died on the cross so they would not be
and now they are all on the internet
spreading the hate they never could get rid of
stray dogs killing each other for a rotten meatbone
It seems to me these days
that everyone on the internet are racists
and it scares me
the way they speak
I get tired of the stupidity
and lock myself up in my room
I cry as I wait
for the new holocaust
none to soon and none to late
every reaction lined up in perfect shape
before my eyes the masked people die away
all so full of hate with nowhere to go
does these wounds ever heal
or am I going to be sick until i walk the easy way home
few steps left now
a center of thoughts have been constructed
my secret base of operations
where I can go to hide from the pigs around me
the hypocrites will never be punished
Jesus died on the cross so they would not be
and now they are all on the internet
spreading the hate they never could get rid of
stray dogs killing each other for a rotten meatbone
It seems to me these days
that everyone on the internet are racists
and it scares me
the way they speak
I get tired of the stupidity
and lock myself up in my room
I cry as I wait
for the new holocaust
