Han låg invirad i sängens famn. Använde sina händer för att långsamt klösa sönder bröstkorgen. Smärtan var stor och blodet rann men han fortsatte utan att hejda sig för han visste att varken smärtan eller blodet tillhörde honom. Ingen del av hans kropp tillhörde honom, allt var skepnader som klätts på honom och nu sökte han efter något som var han själv. Och han fann det, under sju lager av främmande kött fanns det som han var. Och han insåg att han var djupt olycklig. Såg ner på sitt bröst, på det som faktiskt var han själv, och han visste inte vad det var. Kände inte igen det alls. Alla år av främmande hud hade gjort att han glömt. Däri låg sorgen, i hans öppna bröstkorg , i hans nästan döda själv . Han visste inte alls vart han skulle ta vägen för inget levde inom honom som kunde visa vägen. Han var helt ensam, helt övergiven. Men nu visste han i alla fall. Visste var sorgen låg. Visste att han var olycklig. Han slappnade av. Somnade.