whysartresaidno

Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Regnet slår mot betongdammen. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh.

*

Det  regnar över Sverige. Tunga regndroppar täcker över solskyddspropagandan  som en förväntansfull industri delat ut i ett Sverige som berövats sin vår, och därmed, sin sista lilla bit av trygghet inför en värld som verkar, och förmodligen är, alltför skrämmande för vår redan bleka hy.

Mitt i detta står en nybliven soldat och väntar hoppfullt på att ett krig ska ta honom med, nu när inte ens Sverige är tryggt. Det finns många anledningar för de unga att dra ut i krig, alla destruktiva men det destruktiva är också allt som lämnades av de gamla.

Mannen, som står mitt i iden vi kallar Sverige, blev soldat av hopplöshet, en växande folksjukdom hos alla som insett att jorden plundrats av deras egna föräldrar. Men det spelar faktiskt ingen roll, det går inte att förstöra det som redan är förstört. Inte nu när världen snart blir två timmar ny för vår soldat och då kommer en sanning kanske vara naken även för den lurade generationen.

Vår soldat är illa finklädd eftersom det nu för första gången sen 1997 varit värt att ens byta kalsonger. I hans hand håller han en liten lapp som måste ha lagts i hans ficka av skaparen själv. Så tänker han i alla fall när han läser:

”Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Utanför regnar det. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh. Vissa har kallat honom god. Vissa har kallat honom ond. Utan tvivel måste han vara den nya sortens Jesus, och hos honom kommer du finna ditt krig”

Jag tror inte vi ska klandra honom för att tro det, speciellt eftersom världen nyss blev två timmar ny och en naken sanning passerat genom en oroväckande gryning. Trots detta är det bara en man som vet hur pass lite Mona Lisa har med allt att göra. Tyvärr är det inte vår svenska soldat som vet.

*

I den nu två timmar gamla världen fanns det massor av människor som glorifierade resandet. Ingen av dem reste till Frankrike i baksätet på en svarttaxi som kostat den sista värdigheten. Inte heller hade de rest till fängelset utanför Lyon, som egentligen bara var ett betongskjul som egentligen inte riktigt fanns i den två timmar gamla världen. Åtminstone så var dess betydelse inte densamma, även om ingenting egentligen skiljer den två timmar gamla världen från den två timmar nya världen mer än en naknare syn på vad allt egentligen är. Och det kvittar hur mycket man än gräver i slitna resebroschyrer. I slutändan finns det inte mer än mental betong och en ny sorts jesus.

*

Vår svenska soldat betalar svarttaxichauffören med en bunke betongsedlar och följer sedan den våta betonggrusvägen fram till betongskjulet. Det blåser lite grand i betongträden längs vägen och ytan på den lilla betongdammen krusas av regndropparna.

Det händer ganska ofta att betong sjunger när den kommer i kontakt med människor som blivit alltför hårda i en ogästvänlig värld. Den sjunger för varje steg vår soldat tar, sjunger om sådant alla måste höra men aldrig någonsin gör. Inte heller vår soldat lyssnar för han inser inte hur pass lite Mona Lisa har med saken att göra nu när världen sen två timmar aldrig mer ska förneka sig själv igen. Varenda soldat före honom borde också ha lyssnat, men det är förvånande hur pass fort en ide ruttnar bland alla inkomstbringande folkmord.

Så vår soldat fortsätter och kommer tre år äldre fram till skjulet, och stiger därpå beslutsamt in. Han lämnar blöta fotspår efter sig och tre år senare tar korridoren slut och framför honom sitter nu en man som utan tvivel måste vara den nya sortens Jesus. Precis som sina föregångare tänker han alltför lite på var all betong har kommit från. Det blir tyst i ytterligare tre år innan mannen börjar tala:

”Det finns mycket som är konstigt i den här två timmar nya världen, och utan tvivel är jag den nya sortens Jesus. Du har blivit soldat, och sannerligen har du även funnit dit krig, för jag är det sista som består nu när den nakna sanningen för en gångs skull visar all betong vi trodde var skogar. Du och jag tillhör samma generation. Den lurade generationen. Fast medans du fått leva i det som brukligen kallas frihet så låste de in mig här på grund av att en profet en gång kallade mig den nya sortens jesus.  Ironi kallas det nog, för nu är jag den enda som sett betongen i tid. Tills nu, nu när alla deras lögner har tynat bort och även ni, de lurade, kan se betongen allt egentligen är uppbyggt av. Jag ser i dig, precis som jag sett i miljontals andra soldater, att du inte vill tro. Och det är därför du förlorar, för att du inte förstår hur pass lite Mona Lisa betyder nu när världen är två timmar ny. För att hela ditt tonårsuppror var ett välplanerat skådespel, helt utan äkthet. För att alla skogar, all värme, all kärlek tillhör de andra generationerna, allt som blev kvar till vår var kall och våt betong. För det regnar i hela världen, förutom i Bangladesh, och försök inte få detta till nått annat än naturens sista skämt. De förstörde världen, jag ser att du börjar förstå. De förstörde världen för oss och ville att vi inte skulle få se. De har lindat in oss i alla sina lögner. Du börjar förstå det nu. Världen kommer inte vara två timmar ny länge till, och efter det finns det bara betong och jag. Jag, den nya sortens jesus, och fuktig betong. Så vänd om och gå nu, du är inget mer än en del av det kalla hårda.”

*

Det sitter en man i ett fängelse utanför Lyon. Utanför regnar det. Faktum är att det regnar över hela världen. Förutom i Bangladesh. Vissa har kallat honom god. Vissa har kallat honom ond. Utan tvivel måste han vara den nya sortens Jesus, och hos honom kommer vi finna våra krig. Han kommer att se nederlaget i våra ögon, för ingen av oss vet varför det regnar och ingen av oss kan ana hur pass lite Mona Lisa har med saken att göra. För soldater kommer vi alla bli, och alla kommer vi marschera för något som inte är sant. Vi kommer helhjärtat att döda för främmande ideal som någon annan myntat på en eftermiddag på soffan långt bort från verkligheten. Och vår generation kommer aldrig få ett namn, för vi kommer vara de sista av de lurade. Och när vi så sakta förblöder i våra vardagsrum eller sandiga öknar, då kommer världen bli två timmar ny och vi kommer alla drunkna i kall våt betong. Och det är inte bara den nya sortens Jesus som kommer skratta åt oss. För vi är de sista. Vi är de lurade.