Det är sättet det känns. Det är inte direkt annorlunda. Det har växt fram på mig, halvt dolt bakom min rygg.
Det är sättet jag stirrar i lampan på. Det är annorlunda. Det tar inte lika lång tid. Jag tröttnar inte. Det bara flyter.


Ligger och lyssnar på filmen Du levande. Tittar upp i lampan. Hade det surrat en fluga runt den så hade jag varit i en film. Men det gjorde det inte. Inte på långa vägar. I filmen pratar människor. Riktiga människor säger riktiga saker.

Jag lyssnar på den finaste och mest rörande scenen i filmen, scenen där Anna drömmer att hon gift sig med sin Micke. Micke Larsson, som spelar gitarr och sjunger i Black devils. De sitter med bröllopskläder i en lägenhet. Utanför rullar landskapet förbi. Och en station rullar förbi och de öppnar fönstret och där ute står en massa människor som är glada bara just för deras skull. När jag hör den scenen ser jag den framför mig. Tydligt. Det var ju så fint.




Sträcker ut mig allt vad jag kan. Sträcker ut mig som jag gjorde efter tågen en gång i tiden. Når aldrig riktigt fram.

Jag kommer aldrig att dö. Det är min prognos. Tusentals år. Tiotusentals år. Men jag kommer inte att dö. Tunnas bara ut.

I
O
ändligheten