Jag ville skriva något allmängiltigt. Något som inte bara handlade om mig. Men det blir  aldrig så. Kan inte se längre än min egen näsa. Lyckas inte ta in andra. Ser bara mitt eget mikrokosmos av påhittade monster. Som en sociopat. Ibland funderar jag på vad som hade hänt mig om jag inte fått så många fördelar. Om jag inte hade haft det sociala skyddsnät jag har, om jag inte varit omgiven av skyddande faktorer. Hade jag gått längre då? Hade jag inte varit heroinist då? Kanske rent av död. Jag är tacksam. Jag vill ha det sagt. Jag är tacksam för allt det jag har runt omkring mig. Som tvingar mig att gå vidare, som ger mig så mycket glädje. Och jag skäms. Jag vill ha det sagt. Jag skäms för att jag ändå inte reder ut det. För att jag inte klarar av att konfrontera det. För att jag är så oerhört feg. För att jag inte kan hantera våldet. För att jag trots allt det vackra omkring mig fortsätter att fantisera om att dö. För allt jag inte klarar av att hantera. Jag skäms. Jag vill ha det sagt.