whysartresaidno

Ungefär halvvägs igenom insåg jag hur smärtsamt dålig jag är på konversationer så jag bröt där och hoppade direkt till slutet eftersom det var det jag egentligen ville skriva från första början.

__________________________________________________

Det var på en föreläsning när mannen kom inrusande genom dörren och sköt ett varningsskott i luften.

- Alla ner på marken!

Mitt i kaoset och skriken satt han still. Hans kropp skrek av rädsla men tvingade den att sitta kvar på stolen. Det hade äntligen hänt. Det som han så länge fantiserat om. Drömt om natt efter natt. Han tänkte inte missa den här chansen. Inte fega ur som alla gånger innan.

- Ner på marken, röt rösten!

Han tänkte inte lyda. Så skulle det inte gå till den här gången. Varenda möjligt scenario var planerat i detalj. Han stirrade rakt ner i bänken och hörde stegen närma sig. Kände vapnets närhet, dess fruktansvärda samtidigt varma närhet.

- Ner!

Han hade inga planer på att lyda. Sådan var inte planen. Istället höjde han sakta blicken tills pistolen fyllde hans inre med sin närvaro. Han kände dess tyngd i sin närhet. Såg hur vacker den var. Denna fantastiska makt över liv och död bara några få decimeter från hans huvud. Rädslan var överväldigande, kroppen kämpade för sin överlevnad, försökte fly från dödens intensiva hot. Men han lät den inte vinna. Detta var hans teater och han tänkte inte krypa ifrån scenen. Det som hände skulle hända för det skulle aldrig komma fler chanser.

Sakta höjde han blicken lite till och såg rakt in i ögonen på främlingen som idag skulle bestämma ifall han fick leva eller dö. Han blev lättad när ögonen var fyllda med rädsla och inte ondska. Lättad för han ville inte dö, ville verkligen inte dö. Bara bli fri. Bli frisk. Slippa hopplösheten som varje natt kröp ner i hans säng och höll en pistol mot hans nacke. Att ögonen på hans motspelare i detta drama var fyllda av rädsla och inte ondska stämde precis överens med det manus han skrivit. Makten och kontrollen han kände över sitt liv när han sakta reste sig upp från sin plats hade han aldrig upplevt innan. Äntligen var det han som bestämde. Inte rädslan, inte skammen, inte ångesten. Det här var helt och hållet hans beslut, inte en vag riktning obestämda krafter puttat in honom på.

- Nej.

- Ner på marken!

- Nej!

- Ner på marken nu annars blåser jag skallen av dig.

Han skrattade till lite trots rädslan som slet i honom. Allt enligt manus.

- Nej det kommer du inte. Vet du hur jag vet det?
Här vände han sig bort från mannen och började gå bort mellan bänkarna för att inte riskera att bli övermannad. Det var viktigt för teatern att samtalet fick fortsätta. Vapnets härskare förblev tyst.

- Du vill inte döda mig. Jag ser det i dina ögon. Du är ingen mördare. Inte än i alla fall.

- Lägg dig ner på marken nu annars dödar jag dig!

- Nej!

- Vill du dö!

- Det handlar inte om mig. Det handlar inte om vad jag vill och inte vill. Det är du som håller i vapnet. Det är du som bestämmer vem här inne som lever och dör. Jag är inte död alltså vill du inte döda mig. Men jag är inte dit problem. Du kommer in här och tar 40 personer gisslan. Jag antar att du gör det för att du flyr från någonting. Vilket även innebär att det här rummet snart kommer vara omringat av poliser. Jag är inte ditt problem. Ditt problem är att dörren fortfarande är olåst, din gisslan är utspridd över hela rummet och att vem som helst skulle kunna skjuta dig genom fönstren eftersom du inte ens brytt dig om att dra för gardinerna. Jag vägrar bli din gisslan för jag är den enda i det här rummet som åtminstone kan erbjuda dig en chans att komma ut ur det här rummet med livet i behåll.

- Jag ska döda dig!

- Och ändå gör du det inte.

.

.

.

.

.

.

.

Han öppnade dörren och släppte ut sina kurskamrater, bad förhandlaren om 15 minuter till och låste dörren igen. Kvar i rummet var bara han, den andra mannen och den söndermonterade pistolen. Han såg på den, hur naken den var nu. Helt berövad sin makt över liv och död. Det fyllde honom med sorg. Sorg över att det snart var över. Att han snart skulle behöva gå ut ur rummet. Han kunde känna verkligheten tränga sig på igen, hur den fyllde honom med vanmakt och hopplöshet. Kunde relatera till den ännu mindre nu än innan. Han förstod inte. Detta skulle ju vara räddningen. Det var meningen att han skulle möta döden ansikte mot ansikte, vara så nära den som möjligt och sedan förgöra den. Pistolen var erövrad. Den hade mist sin förmåga att döda. Men inom sig visst han att det bara gällde för stunden. Döden har många ansikten. Tusen sätt att förgifta en. I det här rummet hade han segrat. Han trodde det skulle räcka. Men utanför dörren fanns tusentals till. Våldet började redan krypa tillbaka in i hans kropp. Han kunde känna det krypa i hans hals, i hans armar, i hans lår. Det var meningen att hans skulle förbereda mannen på hans gripande men han kunde inte. Rädslan för vad som fanns på andra sidan dörren ströp honom sakta. Där ute var han fortfarande sämst i sin klass. Där ute var han fortfarande ett misslyckande. Där ute kunde han knappt läsa en bok. Inte klara av tentor. Inte slutföra någonting. Inte skriva vackert. Inte förmedla några av sina känslor. Där ute var han stum. Utan verktyg. Utan plan. Där ute kunde det aldrig bli bättre. Där ute skulle han fortsätta gå ner för spiraltrappan mot helvetet. Där ute kunde han fortfarande inte prata med främlingar utan att vara full. Där ute fanns det ingenting han klarade av.

Han såg på pistolen. Viste att den gick att sätta ihop igen. Viste att den kunde bli dödens verktyg igen. Men det fanns ingen som kunde trycka av. För han ville inte dö. Han ville verkligen inte dö. Han ville bara att det skulle ta slut. Att han skulle bli fri. Men han kunde inte bli fri. Skräcken för att det aldrig skulle ta slut förlamade honom. Så fort han gick ut genom dörren skulle det fortsätta. Han kunde inte se några lösningar. Det fanns inga lösningar. Så enkelt var det. Det skulle fortsätta och fortsätta ända in i evigheten. Hela bröstkorgen var ett kaos av ångest när han äntligen ställde sig upp och gick ut genom dörren.

Efter förhören gick han inte hem utan vandrade planlöst omkring. Han visste att han borde ringa någon och berätta vad som hänt. Han visste för det var så han antog att andra hade gjort. Men han kunde inte. Tanken på att prata med någon annan äcklade honom. Faktum var att andra människor överlag äcklade honom. Hela hans kropp värkte av död. Hur skulle han någonsin kunna sätta ord på det. Och vad skulle det hjälpa. Det skulle ändå fortsätta. För det slutar aldrig. Kommer alltid tillbaka. Det var det mesta smärtsamma . Han trodde att det som hade hänt skulle bota honom. Att överlevandet i sig skulle förändra allt. Men det finns inga mirakel. Bara den evigt nedåtgående spiraltrappan. Där nere någonstans lockar döden. Men han ville inte dö. Han ville verkligen inte dö.

När han kom hem klädde han av sig och la sig i sängen. Han rös när hopplöshetens kalla kropp kröp ner och omfamnade honom. Han kände hur den satte pistolen mot hans nacke och sköt honom. Om och om igen. Tills han äntligen lyckades somna.