Den här dagen började aldrig. När jag väl vaknade var solen redan på väg ner. Så jag väntade. Jag väntade på henne. lagade mat. Åt. Väntade. Väntade. Sen kom hon. Sen gick hon. Ingenting hände. Jag är ensam igen. Och nu.

ingenting.

Öppnade ett textdokument. tänkte att jag kunde skriva lite. Magen värker av något. Sorg? Jag vill skära. Eller något i mig vill skära bort. Skalpellen ligger orörd. Jag är inte ens sjuk. Jag vet det för jag har läst om folk som verkligen är sjuka. Jag bleknar bredvid dem. Deras kroppar är fulla av det. Hopplösheten. Det vore lika bra att ge upp nu. Skalpellen ligger orörd. Jag har ingen makt. Inte ens en vinnande attityd. Det vore lika bra att ge upp nu. Skära bort det onda. Rensa luftvägarna från skriket som fastnad i magen. Skalpellen ligger orörd. Obekymrad. Inte vass nog. Falla genom luften och sen är det färdigt. Sådan vasshet behöver jag. Hopplösheten. Jag saknar framtid. Jag borde inte finnas i den. Skalpellen ligger orörd. Ord läggs till ord. Det blir så dåligt när jag försöker. Jag är inte bra nog. Kommer aldrig vara bra nog. Det borde vara lätt då. Men jag behöver vassare. Falla genom luften och sen är det färdig vasshet. Skalpellen ligger orörd. Det börjar bli onödigt sent för det här. Min kropp är tom förutom det onda i magen. Men jag är inte ens sjuk. Bara svag. Och helt utan framtid. Jag borde göra det för min egen skull. Morgondagen ska inte få lura mig igen. Sådant borde jag säga. Och sen göra det. Mina drömmar är så dumma. Det borde få ett slut. Det tar aldrig slut. Det tar aldrig slut. Det tar aldrig slut. Skalpellen ligger orörd.

ingenting.

Hon gick men det var ingenting. Inget hade förändrats. Allt fortgår. Det är så dumt. Hopplösheten. Ingenting händer. Jag rör mig inte. Det är så dumt. Imorgon kommer solen tillbaka. Då är det här det dumma. Natt och dag träffar aldrig varandra. Ibland ligger natten kvar i magen när jag vaknar. Då är det illa. Jag hatar de morgnarna. Då är jag övertygad. Men fortfarande handlingsförlamad. Skalpellen ligger orörd. Det sjuka består. Magen värker av natt. Jag är inte ens sjuk. Jag vet det för jag har läst om människor som är riktigt sjuka. De lider. Jag tar bara upp plats. Olidligt vidrig. Hon kom och hon gick. Ingenting. Imorgon är det sol igen. Jag skriver i cirklar. Oförlåtligt. Att tämka mina tankar. Det är oförlåtligt. Ett hån mot de sjuka. Jag är bara svag. Någon borde be mig att hålla käften. Det är inte mer än rätt. Skalpellen ligger orörd. Det är så lögnaktigt. Fantasierna. Jag är trött på dem. Låt den falla eller glöm den helt. 1, 2, 3. Nej jag lät den inte falla. Jag kommer aldrig befinna mig på tågstationen utan skräck. Timmar som jag beskrivit känslan av att inte längre vara rädd. Jag kommer aldrig sluta vara rädd. Jag kommer inte låta den falla. Skalpellen ligger orörd. Natt följer på natt. Ibland spiller det över. Rädslan växer i takt med önskan. Inget lyfter i mina händer. Ord ligger platt. En känsla av att aldrig komma härifrån. Påtaglig. En spiraltrappa ner i mörkret. En sten utanför Alingsås. Saknar sömntabletter. Och modet, såklart. Jag tror för mycket om den sista sekunden. Den kommer vara kort som alla de andra. Men det är bara som jag säger. Min fantasi tror annat. Så länge den tror det så kommer jag ingenstans. jag är fast här. Det är den som vill skära bort också. Det är jag som saknar modet. Det är natten som berövat mig ljuset. Och. Skalpellen ligger orörd. Natt efter natt.

godnatt.