whysartresaidno

det är därför jag skriver. För detta är ett konstruktivt sätt. Det är också osexigt. Motbjudande. Det här är ett hån mot vad jag känner. Men jag vet att det också är sant. För imorgon är en ny dag. Jag behöver bara hantera det. Bara för stunden. Men det är äckligt. Jag vet inte varför men det är äckligt. Platt. tråkigt. Osexigt. Jag vet att mina fantasier ljuger. Men ändå. Vad är jag utan dem. Utan de överdrivna. Svart och vitt. De tillfredsställer mig. Jag vet alltid vad jag borde göra. Jag är inte dum. Jag vet vad som är bäst för mig. Men det är inte min vilja. Min vilja är att förstöra. Min vilja är destruktiv. Min önskan är att förstöra. Hur ska jag tackla det?Jag kan veta allt om lösningar. Men  vad hjälper det när jag vill förstöra. Med hela min kropp. Den skriker av det. Det är vårsången. Och den saknar säsong. Berätta gärna för mig hur jag ska tackla det. Den oupphörliga känslan av att vilja förstöra. Ska det alltid vara en kamp. Jag är trött. Jag vill kasta in handduken. Jag vill inte sluta. Jag vill fortsätta. Jag vill eskalera. Först lillfingretk, sedan allt. vart ska jag hitta motivation till detta som jag inte vill. Jag vill ju göra det. Sitta här och ge upp. Bara göra det. Göra det och sedan fortsätta. Tills ondskan försvinner. Men det är ett löfte. och jag måste inte. Jag måste verkligen inte. Men jag vill. Hur det blivit såhär vet jag inte. Trots att jag var med hela vägen. Vet ingenting. Vet inte hur det är för andra. Vet bara exakt hur det är just nu. Och att detta är rätt sätt att hantera det på. För så är det tydligen. Det gäller bara att hålla ut. Det finns alltid en morgondag. Och den är bättre. Den är ljusare. Hur det är nu spelar ingen roll. Det är bara den evigt återkommande svackan. En mur av text. Ett försvar. Ett sätt att distrahera. Ett sätt att göra det rätta. För att jag lovat. Och det betyder något. Jag är beredd att svika mig själv utan att blinka. Är beredd att ge upp utan att tänka. För det är det jag vill. Bara lägga mig ner och ge upp. Jag vet inte vad det betyder. Vissa kallar det den lätta vägen. Jag vet inte. Kanske är det så. Men jag tror inte att det vet hur lång den vägen är. Hur långt ens kropp tvingar en för att hålla sig vid liv. Jag trodde det var jag som hatade den. Det var länge sedan jag sa de orden. Jag trodde att det var den som hatade mig. Men kroppen bryr sig inte. Jag kan dö om jag vill. Det gör inte den något. För den fortsätter. Det är jag som är rädd. Jag vet vad som är objektivt rätt. Men jag kan inte relatera till det. Jag vill inte göra rätt. Jag vill ge upp. Jag vill ha det sagt. Jag vill inte ge upp. Jag vill ha det sagt. Det finns inget rätt och fel. Bara rädsla. Rädsla för att dö. Rädsla för att leva. Jag är rädd för allt. Och jag vill inte kämpa. Inte på nätterna. Dagarna är en annan sak. Då förstår jag inte det här som jag gör just nu. Då förstår jag inte det jag känner nu. Jag vill ha det sagt. Det är såhär. Jag måste göra det här. Tills jag vaknar. Börjar vakna nu. Lyssnar på Socker. Känner glädjen i att det är världens bästa låt. Just nu är den det. Måste hänga upp mig på det. För den är inte förstörelse. Försöker förklara mig. Äcklas av det. Men detta är mitt sätt. Att vända. Att komma tillbaka. Det finns ett bättre sätt men jag har lovat. Jag hatar att göra folk besvikna. Så jag vänder, jag skriver tills jag blir trött. Trött nog att sova. Imorgon är jag redo att älska igen. Imorgon är jag redo att älska igen. Imorgon är jag redo att älska igen. Imorgon är jag redo att älska igen. Och ingen ingen ingen ingen hör.

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...

...och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i Saint-Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z-3
I en värld av Idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller nåt helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Såhär platt är jag. Såhär enkel är jag. Det slutar inte bulta för det här. Men jag kan sova nu. Jag hoppas att jag kan sova nu. För såhär måste det vara. Så här är det.