Utan att jag märkt det har jag varit hemma i över en månad. Utan att jag märkt det har det gått ett år sedan jag tog studenten. Utan att jag har märkt det så har mina 20 år av kroppslig uppbyggnad och utveckling runnit ut ur sanden. Jag är på min peak nu, och jag har tappat orden.

Det har varit en fin månad, vackert väder och nostalgiskt.
Och totalt intetsägande.

Tiden har Medieval och Håkan Helström fördrivit åt mig, men sånt kan aldrig hålla i sig. När kicken klingat av sitter jag nu här helt rotlös. De senaste åren har det varit firefoxs snabblänkar som gett mitt liv substans. Försöker minnas så långt tillbaka jag kan, kommer till sommaren 05. Länken leder till pcgamers forum, där jag osannolikt nog kom i kontakt med och började skriva dikter. Den första jag vågade publicera var följande:

Jag kände den kalla metallen mot tinningen
I samma stund exploderade laddningen
Gasens tryck accelrerade den dödliga kulan
På ett ögonblick pulveriserades ben i mitt huvud

Och här hade allt kunnat sluta
Det hade blivit tyst och skönt
Men det var ingen vanlig kula
Nej, detta var Amors kula

Och så på befallning av skallbenets motstånd
Så splittrades kulan och spred sitt virus
Åtrå och begär spelade på mina synapser
Och gjorde mer skada än en enkel blykula

En hel del dikter följde utan någon respons alls från de andra i forumtråden. Men för en enda gångs skull i mitt liv så gav jag inte upp. Och efter ett helt gäng dikter, av vilka de flesta antagligen inte hade platsat i kamratposten och vissa var så idealistiska att man kunde tro att de kom från vpk på 70-talet, så kom så äntligen den så förlösande första kommentaren på följande text, Gräsmattor måste klippas.

Hår måste fixas
Kläder måste köpas
Måste vara snygg
För att ingen ska se
Sanningen

Smink måste appliceras
Magar måste tränas
Empati måste motverkas
För att ingen ska se
Tristessen

Vapen måste tillverkas
Krig måste föras
Blod måste flyta
För att markera den påstådda
Lyckan

Gräsmattor måste klippas
Trots att syftet gått förlorat
Då människan börjat tänka
Och alla spår av empati
Dött

Jag minns inte vad kommentaren sa, men den var possitiv och att den dessutom kom från en person jag i det närmaste beundrade. Jag minns inte, men jag vill gärna tro att jag var så glad den kvällen att jag inte kunde somna. Det verkar inte helt orimligt.

Nästa länk leder till färdlektyr, en mötesplats för unga diktare som jag. Som jag älskade färdlektyr det där första åren. De possitiva kommentarerna drev fram den där speciella varma sköna magkänslans som behövs för att ta en igenom det knepiga sociala system som svenska skolan är.
Någon gång under första terminen i ettan accepterades en kontakt på msn och efter några få konversationer så är jag förälskad, och har aldrig kunnat ruska av mig den förälskelsen. Den är lika stark, antagligen starkare, idag som då. Muterad, romantiserad och antagligen helt utan verklighetsgrund, men likväl stark.
Någon gång här, jag kan inte minnas exaktare, så sitter jag i Fredriks källare och funderar på att gå till Höör och hoppa framför ett tåg. Jag minns inte vad det var som fick mig att känna sådär, men jag minns att det var där fantasierna började. Jag berättade för Alma på msn och skrämde upp henne alldeles i onödan, för jag har aldrig varit ens i närheten handlingskraftig nog för att göra verklighet av en enda dröm. Jag skrev många dikter om tågen, men dem har gått förlorade i datorhaveri, vår tids bränder.
I mina tidiga dikter finns det en hel del olycklig kärlek (ja det var en flicka i min klass) och en hel del arga vänstervridna om världens orättvisor. Men också av det som skulle komma att bli mina favoritteman, sinnessjukdom, tragik och död, som i Monolog från månens baksida.

- Le din jävel, LE!
Det varma leendet spreds igen
lika vackert som alla gånger innan

Tårar letar sig ut
- Jag är rädd att jag måste mörda dig.
Världen räcker inte till för oss båda

I nästa sekund sköt han sig
framför den nya spegeln

Färdlektyr gav mig lite självförtroende i skrivandet. Hundratals kommentarer har i alla fall tillfälligt den effekten, och även om jag aldrig tillhörde "eliten" så kände jag mig åtminstonde som en i det övre skiktet. Det gällde dock att hålla det hemligt irl. De skulle inte förstå...
Genom färdlektyr kom jag också i kontakt med min  första och hitills enda flickvän. Det var en kul och spännande tid. Jag fick testa på sex och insåg bittert att jag var inge bra på det. Hon och jag brukade lyssna på Pink Floyd lp:s, en sån där sak som låter mycket romantisk än det egentligen var. Det tog slut efter några månader, det hela hade urholkats.



Det har gått någon vecka sedan jag skrev det senaste, och det känns distanserat. Alltid denna distans. Den hinner alltid före. Jag hinner inte tänka färdigt innan nått nytt hänt.

Vad ska hända egentligen. Vadär skillnaden på en eller två läsare.


Jag kräver miljoner. Och de är längre bort än någonsin. Realismen bryter ner mig. Drömmarna är tydliga. De har varit jättetydliga nu den senaste veckan. Men det är ingenting. Håkan säger att han sett allt från båda sidor nu. Jag har bara skymtat. Vad skulle egentligen fortsättningen bli?

En kniv under kavajen, bortsvept på några sekunder av mannen som möter mig med scarfen flygande i vinden. Enkelt, men hopplöst besegrad. Dränk katterna, men vad hjälper det.

Fantasierna forgår.

Jag har slut på sätt att dö. Det finns bara sätt kvar att leva. Men hur, hur ska konjaken och cigarren hjälpa nu då. Pompejis ruiner, varför ens tala om de. De är inte mina ord. Inte ens Håkans ord.

Helvete.

Helvete.

Helvete.

Vart tar man vägen nu?

Sp många skriver om personer som kommer undan. en egentligen. Kommer någon undan.


Den tunna tunna linjen mellan allt. Är det ens lönt att vara finkänslig?


Det här inlägget skulle handla om fildelningen och min dator. Om tomrummet efter TTI. Om det kulturella tomrummet som domen lämnat i mitt liv. Men jag har inte mycket att säga om det. Inte mer än att våra föräldrar i vanlig ordning är rädda för sina barn.  Det har de aldrig varit. Förutom i Iran och 1984 och alla andra exempel. Rädsla. Kall ensam rädsla. Brist på krölek.

Men det är inte det jag  vill ha. Jag vill bara ha kärlek. Bara bara bara kärlek. inget sex. Bara kärlek. Det uppstår flera gånger varje år. Ironiskt.

Det hade nog passat med en dikt nu. Men när skev jag engentligen senast.

Ingen har det läät. Och ändå kan jag inte göra något.