whysartresaidno

Du sitter på en buss hem, ditt föräldrahem som den här gången är en tillflyktsort. Du har haft en helg av ingenting som lämnat dig tom och fyllt dig med tankar du vill fly men inte verkar kunna. Du är ledsen och tänker på att dö för att du just nu inte kan se något liv, varken framför eller bakom dig. Det finns inget inom dig. Inget intresse, inget mål, ingen kärlek. Du är byggd på rädsla, du är byggd på fantasier. Du har aldrig åstadkommit någonting. Du har aldrig älskat någon. Livet runt omkring dig har stannat upp i ett par dagar och det är tillräckligt för att du ska falla. Du känner att det är för sent, att det gått för långt för att du ska kunna vända. Du minns inte tiden innan. Du minns inte ens början. Du minns inte ens gårdagen. Du minns ingenting för du är ingenting. Du är ingenting för att du var för rädd. När det var dags att bli någon gömde du dig i fantasier, och när fantasierna blev orimliga tröstade du dig med tankar på att dö. Därför är du tom i detta ögonblick, och de här orden kan inte ens snudda vid vad du egentligen ville ha sagt.