whysartresaidno

Jag är rädd för att aldrig bli lycklig. Att aldrig finna någon ro. Jag är rädd för att jag inte lyckas bli en egen person. För att jag trots mina försök inte lyckas hitta något i mig som helt och fullt är jag. Jag är rädd för att alltid vara ensam. Att vara ensam fastän jag hittar någon att sova tätt tätt intill. Jag är rädd för att sorgen tycks vara permanent. För att jag oberoende av glädjen alltid faller tillbaka i den sorg jag försöker glömma. Jag är rädd för att resten av mitt liv kanske också kommer gå åt till att orka med min egen existens. Så som jag varit tvungen att orka fram till nu. Jag är rädd för att fantasierna aldrig ska släppa mig. För att resten av min tid behöva kämpa emot impulser som sitter så djupt inom mig att de är en del av min vardag. Jag är rädd för att jag inte vill behöva orka. För att jag inte kan förstå varför detta skulle hända just mig. Jag är rädd för att det aldrig går att vända tillbaka och återgå till det jag var innan. För att den enda vägen ut ligger framför mig och att jag inte hittar dit.