- Det var så konstigt.
- Vadå?
- Igår.
- Ja vadå igår?
- Jo jag hade precis kommit hem, och då satt han bara där i hallen.
- Vem?
- Förgöraren. Han bara satt där i en prydlig kostym och tittade på mig.
- Oj. Sa han något?
- Nä, inget alls. Jag blev helt ställd ju, bara stog där och stirrade på honom som ett fån.
- Vad gjorde du sen då?
- Ja vad kunde jag göra? Det är inte precis som att man är förberedd på en sådan situation. Men i alla fall så frågade jag om han var hungrig och då nickade han så jag bad honom helt enkelt att stanna på middag.
- Blev inte det lite stelt?
- Faktiskt inte, man la knappt märke till honom. Han satt bara där tyst och åt. Sen efter maten så tog han fram en leksaksbil ur innerfickan och gav den till Jonas.
- Det var ju snällt. Blev Jonas glad?
- Ja han blev överlycklig såklart. Det var en såndär gammal leksaksbil som man vrider upp med en nyckel så att den kan köra av sig själv. Han lekte med den hela kvällen sen.
- Vad hände efter middagen då?
- Förgöraren reste sig upp, bugade som tack för maten och gick sedan mot hallen. Jag följde honom och stängde dörren efter honom när han gått. Men när jag sedan vänt mig om för att gå tillbaka till köket känner jag hur han står bakom mig, alldeles tätt intill så att han andas i mitt öra. Han andas tung, mycket tungt. Så känner jag att han för in en stor nyckel i ryggen på mig och vrider runt den flera varv. Sen drar han ut den igen och försvinner.
- Vilket märkligt beteende.
- Ja. Och nu känner jag hur det tickar i mig, hur fjädern sakta förlorar sin spänst.
- Hur länge kommer den räcka tror du?
- Ingen aning, jag har aldrig känt den förut.
- Men vad kommer hända när den spänts ut helt?
- Jag vet inte säkert, men jag tror världen går sönder då.
- Oj.
- Mm.
- Jävla otur du.
- Ja verkligen.
.
.
.
.
.
.