Här ligger villorna så tätt ihop
att det inte blev någon plats över för
trädgårdar
uttappade monopolhus
försöker dölja att det är en åker

Framför husen bygger barncyklar
staket runt tysta hus
därinne gömmer sig de unga, de lyckliga
de som har hela livet framför sig

Lägger man sig ner på knä
trycker örat till marken
så hör man ljudet av framtiden
som skvallrar om tonårsfyllor,
arbetslöshet och skenande räntekostnader

Jodå
om tio år
kommer verkligheten
även att hitta hit

________________________________________________

Jag promenerade länge idag. Gick och gick och gick. Det var så skönt väder. Ingen kyla eller regn som tvingade mig hem. Jag ville inte hem, jag ville aldrig mer komma hem. Jag ville gå tills jag kom någon helt annanstans och sen stanna där. Ändå så kom jag hem till slut. Man måste ju det, ta sig hem och tackla sina problem. Allra minst sova bort dem. Så jag hamnade utanför min byggnad igen. Då går Wish you where here igång i öronen. Det blir nästan för perfekt. Jag börjar tänka på människor som jag önskat vore där. De är tre stycken, och jag har aldrig haft någon av dem. Åtminstonde inte för mer än en eller ett par nätter. Nä inte ens då. Sen går jag in och det känns rätt okej. Jag tacklar inte mina problem. Jag ser på tv och läser tidningen. Men det är ändå ganska bra. Det är fortfarande ganska bra. Jag kanske inte behöver den där hjälpen jag sökte idag. Jag kanske kan klicka en del samtal. Och sen bara gå. Gå resten av livet i en evig vårnatt. Det hade varit fint.

Godnatt