Vad jag inte lärt mig på den här eftermiddagen är att slutföra den här texten. Jag vill inleda med det. Vad jag lärt mig den här eftermiddagen är att acceptera att jag är dålig. De senaste dagarna har har jag varit så intensivt uttråkad av vad jag själv skrivit att jag inte vetat varken ut eller in. Jag har inte kunnat få grepp om det, det blir alldeles för stort. Detta är också obeskrivligt dåligt. Men jag tänker acceptera det. För det måste vara så. Jag läser Kärlekens historia av Nicole Krauss och jag vill intensivt vara så pass bra som hon är. Men det är jag inte, långt långt ifrån. Jag har blivit lat. Jag vill inte kämpa för någonting. Jag vill ha allt nu. Men man får inte allt nu. Så jag måste acceptera att jag är dålig. Nu. För jag tänker fortfarande bli bra. Jag tänker bli så satans bra på att skriva att de får laminera mina böcker på biblioteken för att de frekvent fallande tårarna inte alldeles ska förstöra pappret som mina ord fått präntas på.

Jag har lagt märke till en konstig sak. Flera personer i min närhet verkar helt utan skamm i kroppen förutsätta att jag ska bli författare. Egentligen är det inte så konstigt, jag har antagligen vid flertal tillfällen uttryckt min önskan att bli det och de har väl helt enkelt antagit att jag vidhåller den ambitionen. Men ändå. Det känns så orimligt att folk så lättvindigt kan förutsätta något som för mig är så ohyggligt stort och svåråtkomligt. Här kommer folk och antar att jag ska skriva böcker när jag inte högt kan uttala orden "författare" och "jag" i samma mening. När jag skrev det här ovanför så gick en darrning genom kroppen. För jag har under fyra (kanske rent utav fem) års tid utkristaliserat yrket författare som den enda tänkbara vägen till ett lyckligt liv (ett liv över huvud taget, om vi nu ska vara ärliga) samtidigt som jag med enorm passion har utmålat det som det mest onåbara mål i världen. Det är det inte. Det är inte lätt kanske, men det är absolut inte svårast. Det är till exempel långt svårare att bli austronaut. Faktum är att det är långt lättare att bli författare än att till exempel vinna Idol.

Så jag ska fortsätta vara dålig. Jag ska fortsätta att lägga ut alla mina dåliga texter här. Jag tänker fortsätta vara dålig tills jag en dag förhoppnings vis blir lite bättre. Detta har jag lärt mig på en eftermiddag.

Vad jag inte lärt mig på en eftermiddag är att hålla tag i den här känslan, den här"nu kör vi för helvete"-känslan, i mer än några timmar i taget. Så jag skriver ner det här i hopp om att det kan återanvändas nån annandag, när jag målar murar under ögonlocken igen.

____

Helt orelaterat så har jag kommit fram till min favoritmening. Den är som följer:
- Va?
Det kanske inte riktigt räknas som en mening, men ändå. Helt kort bara en person som säger "va". Nu har jag ju såklart förstorat upp det här, men för mig innesluter den hela den existensiella förvirring som Becketts I väntan på Godot gjutit i mig. Ja, det var bara det.