Jag kan aldrig säga
jag kan väl aldrig lova
det ena eller det andra
världen gör vad den gör
det är inte jag som bestämmer
om det är slött eller vasst
trasiga tankar har mig i sitt våld
åtminstone är det vad jag tänker
är jag hel?
jag vet inte om jag är hel
jag är full nu
och svämmar över i ord
men inga ord har någon verkan
vad som är slött kan bli vasst
vad som är vasst kan bli slött
på inget sätt ska vi lita på mig
ingen ljuger som jag
du skulle sett mina fantasier innan idag
de var fulla av sånt
jag aldrig vågar göra
alltså är de lögner
jag äter lögner
blandat i mina cornflakes
som jag laglydigt äter
ibland äter jag inte
men inte på grund av någon sjukdom
jag slutar alltid äta utav fåfänga
av romantik
jag vill bli något i en bok
men blir inte hungrig som dem
det var inte svårt att sluta
det var skönt
sen började jag igen
det var ungefär samma sak
ingen skillnad, allt som vanligt
allt är så likgiltigt
jag kom hem idag och bara sov
grävde ner mig bland täcken
det var ingen skillnad
jag missade ingenting
det var som alltid, helt enkelt
jag skrev en gång att jag ville försvinna
det har jag redan gjort
jag är så menlös
därför blir snart
det vassa slött
och det slöa vasst
inget skadar mig
min dag är så jävla mjuk
jag mår så illa av det
av att inget är varken vasst eller slött
det vassa kan inte skada mig
det slöa kan inte trösta mig
jag vill inte ens skada mig
jag vill inte ens trösta mig
jag vill verkligen bara försvinna
sova och aldrig vakna
på så vis var det en förändring idag
fantasin skiftade en ton närmare realism
att aldrig mer finnas
känns som det enda hållbara
bättre än att fortsätta lögnen
inte bättre än att leva
men fan ska veta att jag inte lever
nej, bättre att avsluta lögnen
försvinna bland täcken
krypa ner bland det slöa, mjuka
krypa ner bland det vassa, farliga
se vart det tar mig
se hur långt fyra liter räcker
men detta är såklart också en lögn
jag vet inget annat
vill såklart höra till de andra
känns bara så avlägset
känns bara så overkligt
att det någonsin skulle kunna bli bra
för varje dag driver mitt skepp
längre och längre ut
havet är vidsträckt och utan sorg
om bara landet också varit utan sorg
då hade inget samvete hållit mig kvar
men det betyder ingenting egentligen
jag finns bara kvar för mig själv
all empati har jag hittat på
förstår ingeting av de andra varelserna
förstår inte vart jag ska få plats
känner mig inte välkommen
vill inte vara välkommen
vill driva på vågorna, i ett skepp
vågorna mina drömmars svall
skeppet min fåfängas boning
aldrig skulle jag våga
möta atlantens oändliga vidd
jag är feg, oändlig feg
det är den enda kvalite jag har
aldrig kommer jag kunna kasta loss
evigt kommer jag längs stränderna vandra
drömmande, oändligt drömmande
om havets tröstlösa tomhet
aldrig höra till någonstans
aldrig förstå någonting
en kapten, inte utan skepp
en kapten utan mod
utan förmåga att förstå fastlandet
med dess vackra spel
och snabba belöningar
också utan förmåga att lämna allt
tröstlöst söka fastlandets glädje
trots att den aldrig fyller det stora hållet
för feg för att lyda havets sång
sjunker jag strandad
evigt djupare och djupare
tills allt domnar och blir meningslöst
precis som det alltid varit
men i marken hör jag havets sång
det lovar att snart ta mig härifrån
till salig tystnad
lovar mig en värld där jag inte finns
äntligen en trygg varm grav
där jag inte behöver tänka mer
där eftermälet inte rör mig
och jag inte kan såra någon
för att jag inte längre finns
detta är sången havet sjunger mig
jag älskar havet för det
men är för evigt hjälplöst strandad
utan förståelse för livet på land