whysartresaidno

- Jag måste få berätta en hemlighet för dig, något jag aldrig berättat för någon.

- Jaså, vadå?

- Jag vet allt. Jag vet precis allt som finns att veta. Jag förstår att det låter märkligt men du måste tro mig. Du förstår, jag har funnits mycket länge, om man jämför med dig så är det lättast att säga att jag alltid funnits. Det har jag inte, det har inget, men i jämförelse med dig så har jag alltid funnits. Jag vet såklart detta, för jag vet allt.

- Du är en väldigt märklig människa, inte många kommer undan med att tala som du.

- Nej, det är väl inte många som gör det, men så vet dem inte heller allt.

- Nej, dem gör väl inte det. Fortsätt berätta nu.

- Okej. Jo jag har inte alltid vetat allt. När jag först började finnas så visste jag ingenting, precis allt var nytt för mig. Då var jag uppfylld av ett sånt oerhört begär att berätta, eller att undervisa om man så vill. Det var nära nog outhärdligt mitt begär, det kändes så starkt såväl fysiskt som psykiskt att jag trodde att jag skulle gå sönder. Således uppstod jag i något som mest av allt kändes som upplösning, och jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inget visste och det inte fanns någon att undervisa. Så jag började lära mig saker, jag studerade naturen ingående och lärde mig allt som fanns att veta om den. När människan så småningom utvecklade språken så lärde jag mig att tala dem och således lärde jag mig allt som finns att veta om er, alla era små egenheter, hela spektret av erat känsloliv. Ja verkligen allt. Det har inte varit lätt, under oräkneliga år har jag studerat hårt, pådriven av denna aggressiva lust som aldrig låtit mig få någon ro. Och så nu, för bara någon minut sedan, så lärde jag mig det allra sista, det allra största. Först nu vet jag allt, min långa bildning är fulländad.

- Var det jag som lärde dig det?

- Ja. Och det märkliga är att nu när jag äntligen vet allt så har mitt begär helt försvunnit. Nu när jag äntligen vet allt så vill jag inte längre berätta, inte längre undervisa. Och vad mer är så tror jag inte att jag förstått det här sista du lärde mig. Det har aldrig hänt mig förut, jag har alltid förstått allt jag sett. Men det här, jag kan inte få grepp om det. Är det verkligen sant?

- Ja, det är det. När man levat så länge som du så är det nog svårt att förstå, men det är verkligen sant. Är du rädd?

- Ja

- Kom här, det är snart över.

- Du.

- Mm

- Är det inte konstigt att jag ska dö nu, precis nu när jag äntligen blivit trygg?

- Nej, det är det inte. Det är kanske orättvist, men det är så det måste vara, för livet självt är alldeles för otryggt för att kunna bo kvar i dig.

- Nej det kan väl inte det.

- Är du arg?

- Nä, jag är inte arg. Jag är nog inte mycket alls längre.

- Det låter ganska fint ändå.

- Ja, det är det. Stannar du hos mig?

- Mm.

- Tack.­­

...