För det mesta tycker jag om att drömma. Det är kul ju, händer allsköns tokiga saker. Så egentligen är det ju roligt att medicinen har som bieffekt att man kommer ihåg sina drömmar bättre. Det är riktigt roligt, även om jag inte förstår varför jag alltid måste vara så fruktansvärt dålig på att sikta i mina drömmar (plus att jag väldigt ofta springer runt med oladdade vapen, eller i värsta fall soft airguns). Men ibland blir det jobbigt. Inte för att drömmarna är jobbiga. Jag drömmer aldrig mardrömmar och även om det ibland är tal om eldstrid så är det oftast ganska oförargligt (speciellt eftersom jag är totalt hopplös på att hantera vapen) och brukar sluta med festligheter.

Ibland drömmer man om något man saknar. Som till exempel en person. Tyvärr så vet ens dröm inte om att man är över den där personen. Eller i alla fall borde vara det. Sånt skiter drömmen fullständigt i faktiskt. Den har inga begränsningar, den kan göra vad fan den vill. Till exempel låta en kyssa den här personen som man egentligen är över. Och inte bara göra det i det vanliga drömtöcknet. Nej såklart ska just den här kyssen vara sådär kristallklar som drömmar ibland kan vara en kort stund, sådär så att det hela verkligen etsar sig in i minnet. Inte bara i minnet för den delen. Jag känner det fortfarande i min tunga. Den där olidliga saknaden efter något som inte ens hänt. Efter något som så fullkomligt fyllde mig med lycka, något som gjorde mig hel igen.

Sen vaknar man. Ännu tommare än när man gick och la sig. En fruktansvärd förnimmelse av något underbart som man aldrig kommer nå. Som man aldrig ens har nått.

Varför kunde jag inte drömma så om den nya? Hon som jag faktiskt kan få. Varför kan jag inte känna något alls för henne? Vidriga jävla liv. Inte konstigt att man tappar suget ibland.

Godnatt