26# (Vårsnö)

Snöns spirande kristaller föll
trotsade sitt rikes gränser
och pakten den slutit med tiden

Snöns spirande kristaller föll
dog sin meningslösa död
i första kontakten med nyutslagna knoppar

Snöns spirande kristaller föll



28# (Malkulor)

Du, skrattande
iklädd din gammelfarmors bahytt
minnet doftar svagt
det var länge sedan och egentligen bortglömt
eller
i alla fall utan mening
rummet är fyllt av malkulor
mitt sinne svävar på nostalgi
rummet är fullt av malkulor
jag minns inte längre vad jag gör här
Du, skrattande
iklädd din gammelfarmors bahytt
minnet tränger undan allt annat
rummet är fullt av malkulor
jag förstår inget längre
i mina ögon skimrar minnet
i mina händer håller jag din själ
jag vet att den är utblåst
ändå känner jag den med fingerspetsarna
förstår bara den
förstår bara det som är borta
rummet är fullt av malkulor
förstår ingenting
Du, skrattande
din utblåsna själ
fingrar
ditt skratt
förstår
inget
Du, du, du


bahytt, skimrande, själ, nostalgi, sväva



29# (Respirator)
Drar lufttomma andetag
blir yr av hopplöshet
hålögd av tomhet

Trappar ner på ömhet
har aldrig orkat älska
torkar upp mitt samvete
med handens torra hud
det är en desperat anatomi
och nu hör jag döden gå i korridoren
det tycks aldrig bli min tur
påsar med saltlösning tvingar mig vid liv

Kommer aldrig orka älska
lungorna växte fel på mig
drar mina lufttomma andetag
det är en desperat anatomi
men det tar aldrig slut
möte efter möte
min förmyndare ler
men det blir aldrig min tur

Döden missköter sitt jobb
skvallrar om andras olyckor
säkert också om min
mig vägrar han träffa
trots att jag kolapsar av tomhet
det är en desperat anatomi
men något håller ihop mig
trots att jag inte orkar älska
så vägrar döden komma till min säng


möte, skvaller, desperat, anatomi, älska


31# (Apokalyps)

Något ska dö här ikväll
det är du, kära mänsklighet
du ska dö och gå under
dina barn ska famla i ett evigt mörker
all tid vi lånat skall krävas tillbaka
allt vi byggt upp ska raseras
varenda geni skall ätas av djuren
något ska dö på altaret ikväll
det är du och jag, älskade människa

Jag ser ut genom fönstret
där ute finns den kalla tomma rymden
en obstinat gråsparv flyger rytmiskt in i rutan
dunk dunk dunk
synkroniserar sig med mina hjärtslag
dunk dunk dunk
sprickor letar sig åt fem håll
dunk dunk dunk
innesluter mig i ett nät av förstörelse
värmer mig med miljonstals eldar
doften av civilisation i brand
adjö, du modiga nya värld
trotsare av naturens meningslöshet
jag ångrar inget
inte vårt hat och inte vår kärlek
inte det vi förstörde och inte det vi byggde upp
det enda jag ångrar
är vår undergång

Krossa rutan du lilla gråsparv
ta tillbaka vad vi en gång stal
ät och dö utan ambitioner
foga dig i naturens känslokalla kretslopp
mänskligheten segnar sakta ner
tyngd av tusentals år av uppror
krossa rutan du lilla gråsparv
jag välkomnar vilan
jag välkomnar döden

adjö, obstinat, famla, sparv, geni