Vit
som bårhusljus
falller molnfria nätter
mot min hemliga hud
när jag ler bestämt
mot ödets svarta hål
en chans att förtjäna
platsen som förare

Vit
blänker metallen
faller den med
jag låter den göra
vad den är menad att göra
vid ödets svarta hål
måste jag offra
för att finnas kvar