Jag är i något slags fängelse. Det är otvivelaktligen gamla staller hemma, men självfallet gravt förvrängt. Stilen närmast filmen De tolv apornas arme. Jag känner en av de andra fångarna. Något slags förvridet gladiatorspel deltar vi i. Om man klarar sig tillräckligt många gånger blir man frigiven. Det hela går ut på att man knöböjer framför en ränna av något slag. Ur ett hål rinner en vätska som man ska dricka. De två första gångerna jag gör det är jag livrädd och övertygad om att jag kommer dö. Det gör jag inte, jag överlever och varje gång dör en annan fånge, oklart hur eller var men jag vet att en annan dör. Efter de två första gångerna försvinner rädslan. Jag blir glad och uppspelt, jag förstår att jag är bra på spelet. Jag förklarar hetsigt för min medfånge att det bara är att dricka och svälja så snabbt som möjligt utan att tänka efter. Jag får för mig att det är urin vi dricker.
I rask takt vinner jag omgång efter omgång, lyckan och uppspeltheten växer för varje gång. Efter en vinst skriker jag av glädje, och frågaar något obestämt om hur många gånger man måste vinna för att bli frigiven. 8 blir svaret och jag frågar hur många jag vunnit. 7 blir svaret. Jag blir lite nervös men är fortfarande upprymd. Jag sätter mig ner vid min ränna, vätskan kommer ut och jag dricker snabbt. Jag klarar mig, skriker av glädje. Frågar något obestämt om jag är fri nu. Det är jag och jag springer ut på gårdplanen och skriker rätt ut. Lyckan är total, jag skriker så att min röst brister, befinner mig i extas. Det känns i hela kroppen. Efter hand upplöses scenen.


(Det borde ha varit en mardröm men var det inte. Glädjen jag kände vid frisläppandet var total. Jag kan fortfarande känna ekot av den nu i vaket tillstånd. Jag längtar efter den, saknar den.)