Går igenom gamla texter, hittade följande:

Han sprang. Eller snarast dansade. Ja när denna berättelse tar sin början så dansade han fram längs tomma gator på vackra ligiltiga steg. För i hans huvud fanns inte en tanke, inte ett mål, inte minsta lilla tecken på liv. Där fanns bara känslor, alla dessa känslor som den ljumma sommarnatten kan locka fram. Känslan av att som barn flyga bara för att luften viner i öronen, känslan av att dunkande fotsteg är frälsning för överenergiska pojkben, känslan av att varje liten bit av närheten är äkta och finns till. Framförallt känslan av att inte veta vart benen tänker ta vägen. För det visste han inte, han lät dom göra vad dom nu kände för, själv flög han alltför högt ovanför sig själv för att ens kunna känna av dom.


Minnet slog hårt emot mig. Detta är början på vad jag en gång hade tänkt skulle bli min första roman. Det är allt jag minns. Har ingen aning om vad den skulle handla om. Jag minns bara hur bra den skulle bli, hur förlamad av ångest jag blev varje gång jag ens tänkte på att sätta mig ner och skriva den.

Och man undrar, om det kommer kännas likadant om 5 år när jag hittar inledningen till vad jag idag tänker ska bli min första roman. Om det ens kommer finnas en inledning.

Det är en hopplös kväll ikväll.