Det händer ganska ofta att människor sitter ensamma på bänken utanför mitt fönster. De här människorna ser ganska nedslagna ut. Ofta sitter de hopkrupna, med blicken djupt fokuserad på något litet föremål det vänder och vrider på i händerna. Runt och runt och runt roterar nycklar och plånböcker i dessa människors händer. I en timme eller två sitter dem där, av sina alldeles egna anledningar.

väntar

Jag hör ihop med dem. Jag hör ihop med människorna utanför mitt fönster. Snurar, vänder och vrider på saker. Timme efter timme.

Världen blir alltmer banal. Anledningarna allt mer oklara. Onormala tankar fasas sakta in som normala. Det otänkbara blir tänkbart. Gränser suddas ut. Det är nog snart för sent att greppa omkring detta med ord.

Mellan skratten hade jag lika gärna kunnat vara stum.

Ungefär så känns det.