Jag tänkerpå olika stenar, olika vassa material, olika hårda tankar. Olika sätt att svika, krypa undan.

Jag kryper undan
ofta.

det är inte empatin som saknas, jag är nog rätt bra på det. I alla fall bättre än en del idioter till pojkvänner. I alla fall så är det stenhårt i magen, för jag ser men skiter i det. Det är stenhårt i magen för jag är feg och jag är trött. Känner mig inte ett dugg fri. Känner mig inte ett dugg pigg på framtiden. För ju närmare den kommer, ju mer binds den in med vardagsgrejjer och det blir ingen tid över för drömmar ens nu då imorgon eftermiddag ens om 50 jävla år. Sa jag föresten at jag var feg. Jag har vänner som jag vet gråter inatt men gör inget åt det.

Som om jag vore nån jävla Gud...