Enda sedan jag i söndes såg lastbilarna kravla av färjan i Trelleborgs hamn har jag velat skriva något poetiskt. Men livet är livet och det finns på tok för lite utrymme på Sassnitzfärjan, hotelrummen och barerna.
På sätt och vis har det varit den galnaste veckan i mitt liv. På dagarna besökte vi palats och monument, på kvällarna drack vi oss fulla på öl och billigt vin, och på nätterna grät alltid någon.
Jag börjar tro att det är meningen att det ska vara såhär. Inte så intensivt som när 20 människor spenderar all sin vakna (och ibland sovandes) tid tillsammans i en av de märkligare städerna i världen. Men liksom utslaget över ett längre tidsperspektiv så går mönstret igen. Vi träffas, skrattar, har roligt tillsammans och till slut urholkas ett skratt, smäller till en i ansiktet och blir till allvar, i form av kärlek, hat eller helt enkelt bara idioti. Och utan att man vet ordet av så befinner man sig i ett moln av missförstånd, och det är oftast här gråten kommer in. För vi har väldigt svårt för att förstå varandra.
Ibland när jag tänker på detta blir jag nedslagen. Lite ärlighet hade varit allt som behövts.
Ibland småler jag lite åt det. Ibland ljuger vi och ibland går vi till sängs med fel människa. Det är nästan charmigt.

Men

efter den senaste veckan har jag börjat tröttna lite på
The drama
det är kul i början, några dagar av skitsnack och interna skämt.
men nu får det räcka för ett tag


Tummen upp för Berlin 08. Åt helvete med The drama