Herr K hade aldrig förr varit med om maken till förkylning. Lite snuva på höst och vinter hör ju livet till, men den här gången var det annorlunda. Det var mitt i sommaren och aldrig för hade han känt sig så eländig. Näsan var täppt, ögonen kliade och halsen var öm. Herr K kunde förvisso fortfarande ta sig till sitt arbete, laga sin mat och tvätta sina kläder, men allting gick tungt och kändes oerhört arbetsamt. Herr K prövade alla slags huskurer för att råda bot på sin förkylning, men varken vitlök eller ingefära hjälpte honom.

Förkylningen fortgick till den tredje veckan då den förvärrades av en våldsam hosta. En riktigt hemsk hosta som inte gick att hejda och som fick honom att tappa andan vid varje anfall. Många gånger kändes det som att han skulle kräkas, som att någonting försökte ta sig upp genom hans hals.

Tredje dagen efter att hostan börjat satt Herr K i sitt kök. Han hade precis avslutat sin kvällsmat när han drabbades av ett synnerligen kraftigt hostanfall. Det var som att hela kroppen skulle kollapsa in i sig själv. Han lungor skrek av smärta, han fick ingen luft och den här gången kände Herr K tydligt att det var något i hans luftstrupe. Paniken började stiga inom honom, syrebristen fick det att börja svartna för ögonen men det fanns ingenting han kunde göra för att hejda hostan, och tinget i halsen pressades vidare uppåt. Herr K var svimmfärdig när han till slut, med en sista och extremt smärtsam sammandragning av halsmusklerna, lyckades pressa upp tinget i munnen och ut på tallriken.

I ett par minuter satt han på sitt golv för att återhämta sig. Samtidigt som han var nyfiken på att se vad det var han hostat upp så var han rädd för att se efter. Det här var onormalt, folk drabbas inte av sådan här hosta. Långsamt tog han sig upp på fötter och gick fram till köksbordet. En grå lite avlång sak låg på tallriken bland hans matrester. En hårboll tänkte han skämtsamt för sig själv, medan han bävande sträckte fram handen för att känna. Päls. Värme. Svans. Morrhår. Fötter. Förskräckt och äcklad kastade han sig bakåt. En råtta, det var en råtta han hostat upp.

Herr K:s första tanke var att göra sig av med den. Slänga ut den genom fönstret eller vad som helst. Bara han slapp se den igen, bara ingen han kände fick reda på vad han hade gjort. Men när han gått fram till bordet för att plocka upp den med kökshanduken och sedan kasta ut den, så såg han den lilla kroppen röra på sig. Den lilla bröstkorgen rörde sig försiktigt upp och ner och nosen ryckte till då och då. Herr K stannade upp mitt i en rörelse. Äcklet rann av honom. Han kunde inte låta bli att hänföras av den lilla försvarslösa ungen. Tanken var ovan i hans huvud men snurrade runt ändå; det här är min råtta, jag har fött den, den är min självklara avkomma. Oändligt ömsint svepte han in den lilla råttan i handduken och torkade den torr från saliv men vätte lika fort den igen med sina glädjetårar.

Allt eftersom den lilla råttungen växte blev Herr K själv friskare och friskare. Under sin sjukdom spenderade han nästan all tid på att ta hand om den, några gånger smugglade han med den till arbetet. Men han visade den aldrig någonsin för sina vänner. Det skulle vara alldeles för svårt att förklara, och de hade inte accepterat det för den delen heller. Råttor hostar man inte upp, så enkelt är det bara. Så Herr K höll sitt nya husdjur för sig själv, njöt av att vårda det i sin ensamhet. Och allt eftersom den svaga ungen han hostat upp växte sig stor, så blev Herr K friskare och friskare för varje dag som gick. Halsen slutade klia och till slut kunde han andas normalt genom näsan. Hans liv återgick allt mer till det normala, han började träffa sina vänner igen, gå ut och roa sig. Träffade till och med en och annan kvinna. Och ju mer kontakt han fick med sitt gamla liv, desto mindre tid spenderade han med sin råtta. Nu när han hade bekanta hemma lite då och då så hade han låst in råttan i en avskild städskrubb längst in i lägenheten. Det var bäst så, då skulle ingen hitta den. Och själv hade Herr K inte mycket tid till den, han matade den och inte mycket mer. Men råttan växte och växte för varje dag som gick. Blev 20, 30, 60 centimeter lång. Herr K tyckte det var underligt, men tänkte inte nämnvärt på det. Han älskade fortfarande sin råtta som sitt eget barn, att den växte gjorde honom bara glad.

Men Herr K blev sjuk igen. Gång på gång igen kom sjukdomen tillbaka, mer och mer frekvent, och den var värre för varje gång. Det hände allt oftare att han var så sjuk att han inte kunde gå till jobbet, knappt ens äta. De dagarna som var värst spenderade han i den lilla skrubben med råttan, huvudet och händerna begravna i den tjocka pälsen. Under sjukdomarna växte råttan i rasande fart, det blev så trångt i den lilla skrubben att Herr K själv knappt fick plats. Men det brydde han sig inte om för han älskade att ligga där hos sin råtta. Han var sjuk och eländig och det var allt han orkade och ville göra. Råttan krävde inget av honom, ställde inga frågor och kritiserade aldrig. Herr K var på tok för sjuk för att för att kräva nått mer av livet.

Den sista veckan spenderade Herr K all sin tid i den trånga skrubben. Råttan hade vuxit och blivit lite drygt 1,5 meter utan svans och det var så trångt att Herr K knappt kunde andas. Sjukdomen var förfärlig nu, han låg mestadels och yrade i feber. Den sista dagen återvände hostan, nu än värre än kvällen när han födde råttan. Timmar i sträck hostade Herr K, och hostan gjorde råttan vild. Den skrek och rev i golv och väggar, gnagde sönder allt den kunde få tag i. Den skrämde Herr K men han var på tok för svag för att kunna göra något åt det. Hostan fortsatte utan uppehåll, tills han till slut hostade upp blod i handen. Råttan slutade genast sitt våldsamma klösande, sniffade intensivt på blodet i Herr K:s hand. Och som det vore en given signal gick den till anfall, slet i ett bett upp Herr K:s strupe så att blodet sprutade, för att sedan girigt börja gnaga i sig hans kött.

Ingen vet riktigt om det var med skräck eller lugn som Herr K mötte detta sitt tragiska öde, ty sjukdomen var så svår att råttans attack lika väl kunnat vara en tröst som en skräck.