När musiken tystnar klöser katter på min hjärna. Långa grova drag. Så när man spenderat en timme en timme på att välja ut Johnny Cashs bästa låtar och sen har hunnit tröttna på dem när spellistan är färdig, då hungrar min mage efter luft och hjärtat mitt efter prozac. Och trots att Thom Yorke andas i mitt öra så får jag ingen tillfredsställelse. Då, då är det panik. Oändligt otillfredsställd. Sökandes i mapp efter mapp efter mapp. Inga svar hittas, allt ger noll respons på EKG:et. Ingen tröst finns att få, bara tystnad krypandes längs kilometerlånga armar sträckta efter någon form av närhet i natten. Solen bränns och månen är kall mot föterna. Maten smakar ingenting och filmen vägrar spelas upp. Hjärndöd inträffar om cirka två minuter om inte någon andas i min mun snart. Livet orkar inte ens pasera i revy och jag börjar få svårt att tro på något slags väder över huvud taget. Ser jag ett skepp eller en champinjon. Är det för mycket begärt med en liten vibration. Vitala organ klagar på underhållningen och hotar att krypa ut genom näsan. Jean D'Arc gick på knark, undra vilket. Det är nu det börjar menvad frågar sig språkcentrum i min hjärna. Jag tror det är ett minne som vaknar till liv. Är ni beredda ungdommar? Eller firar ni nyåret som vanligt, smäller smällare och dricker sprit. Något rör sig i mina ben, har defibliratorn äntligen uppfunnits. Flat line, adrig mer. Flera månader i rad ska jag vara lika glad om en blåval. Den ensamma skolelevs sista födelsedag, vart har jag lånat alla dessa ord.
Blundar och trycker på play. Oroligheterna lättar, jag är nere på jorden igen.
Hej bob hund, det var länge sedan. Jag har saknat dig min gamle vän. Ser ut som att du räddat ännu en dag i mitt liv. Haha dig kan jag alltid lita på.
