Jag har några nya verktyg för min blogg och mitt skrivande. Ett av dem är min brors mobil som jag fått ärva, en mobil som har en hyffsad 2 megapixel kamera. Och ja, jag hör redan skrattsalvor från alla er som sitter med digitalsystemkameror och objektiv för två månadslöner. Men hysh på er, man tager vad man har och även om bilderna jag tar är grumliga och oskärpta så får det duga.
(Det finns en speciell hjärtlöshet hos de insatta och utrustade gentemot de som försöker börja med vad lite de har. Såna är vi, människor.)

Ett annat verktyg är programmet Dark room som jag snubblade över i en annan blogg (som ni hittar här och som ni verkligen borde läsa, ty den är mycket bra). Jag har ännu inte presterat något med detta program, jag kan knappt sätta igång det innan det börjar krypa i mig. Min koncentrationsförmåga är noll, och mörkret i programmet ger mig snabbt lite panik. Men jag ska mästra mig, och i slutändan kommer det nog vara till det bättre.

Det sista verktyget är inte i hamn än. Det sista verktyget är ett jobb. Sitter på stressiga nålar och väntar på besked från apoteket. Det är 2-3 platser och 4-5 sökande. Arbetsintervjun gick sådär och jag kan egentligen inte komma på en enda anledning varför de skulle välja mig. Men vi hoppas, vi hoppas innerligt att jag får jobbet. Och det är så mycket mer än en anställning. Det skulle innebära att jag flyttar hemifrån till min bror lilla studentlägenhet. En lägenhet som jag gör mitt bästa att avromantisera för den är trots allt liten och saknar en del. Men det innebär att jag kommer bort från min mammas örnögon som ständigt förföljer mig här hemma. Missförstå mig inte, jag tycker om min mamma och trivs jättebra här hemma, men det är en otroligt kreativt hämmande plats eftersom jag absolut aldrig någonsin skulle erkänna för någon i min familj att jag skriver. Jag gör alltid mitt bästa för att dölja detta faktum, men min mamma är mig på spåren. Jag vet inte om jag direkt skäms, men jag vet att jag absolut inte vill att de ska läsa vad jag skriver. Jag vill inte ha en djup relation till mina föräldrar, den skulle kännas för konstigt. Jag tror att sådana relationer måste startas redan från unga år för att det ska lyckas. Jag är fullständigt nöjd med den halvytliga relation vi har, och jag tror verkligen att det är det optimala. Mina hemligheter kan jag berätta för mina vänner (nåja vissa hemligheter) och stjärnorna. Jag tror att många goda saker kan komma av en flytt, jag känner att jag behöver riktigt ensamhet för att uppskatta min omgivning. Och det finns saker att göra kära läsare, det finns massor med saker att göra!