Jag har spenderat så mycket tid på att drömma. Har byggt luftslott med fantastiska tinnar och torn. Men det slutar aldrig att blåsa. Vågorna slutar inte att rulla över stranden. Hur mycket jag än försöker skapa något oföränderligt så kommer jag inte att lyckas. Och för varje våg som raserar mina ritningarså fylls jag av allt mer hat. Hat mot er mina kära vänner. Jga föraktar er, spottar på er i smyg. Drar mig allt mer undan i en ensamhet som kväver mig i smyg. Det finns inget hopp längre, inget hopp om bättring. De bra dagarna är bara vindpustar i åren som passerar förbi utan att jag har en chans att jaga ifatt dem. Jag drömmer drömmer drömmer bort mitt liv och blir allt mer radikal. Lösningarna blir allt mer fantastiska, allt farligare och jag tänker bara i tragedier. Jag är hemligt förälskad i kärleken. Och det tar slut. Det rinner ur mig varje kväll.
