Han tittade på henne och orden kom till honom utan omvägar från boken han läst för så länge sedan. Hans röst var ovan och trevande till en början, såsom en persons röst lätt blir efter att denne varit förvissad till en längre tids ensamhet, men efter hand så ökade den i styrka och säkerhet. Orden han valde var Lagerkvists och lydde som följer:

- Underligt nog lade han inte särskild märke till hur vacker hon var, som han alltid annars brukade göra när han såg kvinnor. Det var som om hennes skönhet inte betydde så mycket. Och just detta skulle han senare finna, fästa sig vid. Att skönheten hos henne var självklar och liksom inte betydde något, för hon själv var så mycket förmer än den.

Han såg på henne och frågade ifall hon nu förstod. Hon nickade men han trodde henne inte. Det var trots allt inte hon som hade väntat dag efter dag utanför Damaskusporten.