- Vart ska du? - Ut och gå. - Gå vart? - Ingenstans. - Jaha. Varför det? - För att livet är meningslöst. - Jaha. Får jag följa med? - Nä. - Varför inte? - För då kommer vi prata med varandra och då blir livet helt plötsligt inte meningslöst längre. - Du ser ingen svaghet i din argumentation? - Håll käften! Jag går nu.
Sträcker ut mina sköra vingar jag är en ängel olyckligt fallen ur tomma vidder mina luftkedjor låter mig inte andas men våren blommar ur min hals man tänker att det skulle vara bättre men tjälen går inte ur min själ jag kan röra mig nu men det är farligt att röra sig nu det är så nära till tågen jag har utforskat det nu en sträcka som verkade milsång är bara en promenad bort det positiva undret så att säga men jag ska inte ljuga jag observerar bara vill bara observera vill stå bredvid inte märkas ofarligt se hur det flyter men det går inte för sig jag tror inte det i alla fall jag vet inget längre vill fortfarande försvinna det sitter så djupt vill bara försvinna just nu förgås får inte det får aldrig det inget rör sig men jag är så stressad jag har bråttom att fly det som inte jagar mig vill bara försvinna promenera runt låt mig va det skulle inte bli så dyrt en dag kanske jag skriver något viktigt ett samtidsdrama från det klaustrofobiska Annehem en nutidsskildring då kan jag betala tillbaka låt mig vara nu jag vill inte låt mig vara jag vill inte mer orkar inte inte utan metallen lättfiberleenden modernt och miljövänligt 100% återvinningsbart går inte att skada vet inte vad jag pratar om längre jag är ledsen så enkelt är det varför ska jag försöka göra det svårare? jag är alltid ledsen såhär dags ibland har jag tur och deckar det är också allt
Jag har verkligen ingen som helst lust att skriva b-uppsats. Räknade ut att om jag klarade förra tentan så har jag ändå tillräckligt med högskolepoäng för att csn inte ska börja gnälla. Jag borde inte räkna på sånt, min favoritsysselsättning här i livet är ju att ge upp. Jag vill bara promenera. Det fina vädret att brutit igenom det senaste halvårets bitvis kompakta mörker och återinfört lite spontanleenden och lekfullhet i mig igen. Jag lurar mig själv varje timma i solen och tänker att det är över. Det är såklart inte över, det bryter fortfarande igenom varje dag. Men det känns lätt i alla fall just nu, i denna stunden. Fruktansvärt lätt. Så jag ska gå ut och promenera. jag lurar ingen med mitt öppna worddokument. Här händer ingenting, inte när jag är så här rastlös. Har till och med sökt hjälp nu. Jävligt oromantiskt men så kan det vara. Det är inte precis som att de senaste åren resulterat i några kreativa mästerverk ändå så.
Här ligger villorna så tätt ihop att det inte blev någon plats över för trädgårdar uttappade monopolhus försöker dölja att det är en åker
Framför husen bygger barncyklar staket runt tysta hus därinne gömmer sig de unga, de lyckliga de som har hela livet framför sig
Lägger man sig ner på knä trycker örat till marken så hör man ljudet av framtiden som skvallrar om tonårsfyllor, arbetslöshet och skenande räntekostnader
Jodå om tio år kommer verkligheten även att hitta hit
________________________________________________
Jag promenerade länge idag. Gick och gick och gick. Det var så skönt väder. Ingen kyla eller regn som tvingade mig hem. Jag ville inte hem, jag ville aldrig mer komma hem. Jag ville gå tills jag kom någon helt annanstans och sen stanna där. Ändå så kom jag hem till slut. Man måste ju det, ta sig hem och tackla sina problem. Allra minst sova bort dem. Så jag hamnade utanför min byggnad igen. Då går Wish you where here igång i öronen. Det blir nästan för perfekt. Jag börjar tänka på människor som jag önskat vore där. De är tre stycken, och jag har aldrig haft någon av dem. Åtminstonde inte för mer än en eller ett par nätter. Nä inte ens då. Sen går jag in och det känns rätt okej. Jag tacklar inte mina problem. Jag ser på tv och läser tidningen. Men det är ändå ganska bra. Det är fortfarande ganska bra. Jag kanske inte behöver den där hjälpen jag sökte idag. Jag kanske kan klicka en del samtal. Och sen bara gå. Gå resten av livet i en evig vårnatt. Det hade varit fint.
- Det var så konstigt. - Vadå? - Igår. - Ja vadå igår? - Jo jag hade precis kommit hem, och då satt han bara där i hallen. - Vem? - Förgöraren. Han bara satt där i en prydlig kostym och tittade på mig. - Oj. Sa han något? - Nä, inget alls. Jag blev helt ställd ju, bara stog där och stirrade på honom som ett fån. - Vad gjorde du sen då? - Ja vad kunde jag göra? Det är inte precis som att man är förberedd på en sådan situation. Men i alla fall så frågade jag om han var hungrig och då nickade han så jag bad honom helt enkelt att stanna på middag. - Blev inte det lite stelt? - Faktiskt inte, man la knappt märke till honom. Han satt bara där tyst och åt. Sen efter maten så tog han fram en leksaksbil ur innerfickan och gav den till Jonas. - Det var ju snällt. Blev Jonas glad? - Ja han blev överlycklig såklart. Det var en såndär gammal leksaksbil som man vrider upp med en nyckel så att den kan köra av sig själv. Han lekte med den hela kvällen sen. - Vad hände efter middagen då? - Förgöraren reste sig upp, bugade som tack för maten och gick sedan mot hallen. Jag följde honom och stängde dörren efter honom när han gått. Men när jag sedan vänt mig om för att gå tillbaka till köket känner jag hur han står bakom mig, alldeles tätt intill så att han andas i mitt öra. Han andas tung, mycket tungt. Så känner jag att han för in en stor nyckel i ryggen på mig och vrider runt den flera varv. Sen drar han ut den igen och försvinner. - Vilket märkligt beteende. - Ja. Och nu känner jag hur det tickar i mig, hur fjädern sakta förlorar sin spänst. - Hur länge kommer den räcka tror du? - Ingen aning, jag har aldrig känt den förut. - Men vad kommer hända när den spänts ut helt? - Jag vet inte säkert, men jag tror världen går sönder då. - Oj. - Mm. - Jävla otur du. - Ja verkligen. . . . . . .
Följ prickens väg genom det skeva landskapet se hur den hoppar in och ut genom rummets fickor och vrår på väg bort från dig lurar den bort dig från dig dras du ut vänder du dig om ser du dig själv såsom du en gång var vändandes om seendes på det du en gång var i en ändlig spegelbild för du ska inte finna för evigt så följ pricken som markerar den lilla tid du har i jordens rum en dag stannar den sätter punkt i den stora boken då kan du bara se bakåt sen, inget mer
Något för stort trillar ur din mun på vingliga steg finns det inget nytt
20#
Det regnar storhetsvansinne jag sätter mig ner plockar ihop bitar målar en bild av sommar i en stad jag inte behöver snubblar jag över galna de ligger överallt och skrattar älskar som djur på trottoarer det finns ingen mening med det det är det bästa med deras förökning det finns absolut ingen mening snart kantrar den här staden under dem det gör ingenting det gör absolut ingenting
21#
Vägen blommar överkörda sniglar slår ut som asfaltsrosor
I solen ruttnar mörka fläckar på din hud slår ut solstormar våta av förstörelse växer stålförsedd handske knuten i fickan du fann mellan din mors ögon som en gång skymde solen ruttnades i Lethes kalla drag finns trygghet sen ingenting ingenting ingenting ingenting ingenting ingenting
