whysartresaidno

- Jag måste få berätta en hemlighet för dig, något jag aldrig berättat för någon.

- Jaså, vadå?

- Jag vet allt. Jag vet precis allt som finns att veta. Jag förstår att det låter märkligt men du måste tro mig. Du förstår, jag har funnits mycket länge, om man jämför med dig så är det lättast att säga att jag alltid funnits. Det har jag inte, det har inget, men i jämförelse med dig så har jag alltid funnits. Jag vet såklart detta, för jag vet allt.

- Du är en väldigt märklig människa, inte många kommer undan med att tala som du.

- Nej, det är väl inte många som gör det, men så vet dem inte heller allt.

- Nej, dem gör väl inte det. Fortsätt berätta nu.

- Okej. Jo jag har inte alltid vetat allt. När jag först började finnas så visste jag ingenting, precis allt var nytt för mig. Då var jag uppfylld av ett sånt oerhört begär att berätta, eller att undervisa om man så vill. Det var nära nog outhärdligt mitt begär, det kändes så starkt såväl fysiskt som psykiskt att jag trodde att jag skulle gå sönder. Således uppstod jag i något som mest av allt kändes som upplösning, och jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inget visste och det inte fanns någon att undervisa. Så jag började lära mig saker, jag studerade naturen ingående och lärde mig allt som fanns att veta om den. När människan så småningom utvecklade språken så lärde jag mig att tala dem och således lärde jag mig allt som finns att veta om er, alla era små egenheter, hela spektret av erat känsloliv. Ja verkligen allt. Det har inte varit lätt, under oräkneliga år har jag studerat hårt, pådriven av denna aggressiva lust som aldrig låtit mig få någon ro. Och så nu, för bara någon minut sedan, så lärde jag mig det allra sista, det allra största. Först nu vet jag allt, min långa bildning är fulländad.

- Var det jag som lärde dig det?

- Ja. Och det märkliga är att nu när jag äntligen vet allt så har mitt begär helt försvunnit. Nu när jag äntligen vet allt så vill jag inte längre berätta, inte längre undervisa. Och vad mer är så tror jag inte att jag förstått det här sista du lärde mig. Det har aldrig hänt mig förut, jag har alltid förstått allt jag sett. Men det här, jag kan inte få grepp om det. Är det verkligen sant?

- Ja, det är det. När man levat så länge som du så är det nog svårt att förstå, men det är verkligen sant. Är du rädd?

- Ja

- Kom här, det är snart över.

- Du.

- Mm

- Är det inte konstigt att jag ska dö nu, precis nu när jag äntligen blivit trygg?

- Nej, det är det inte. Det är kanske orättvist, men det är så det måste vara, för livet självt är alldeles för otryggt för att kunna bo kvar i dig.

- Nej det kan väl inte det.

- Är du arg?

- Nä, jag är inte arg. Jag är nog inte mycket alls längre.

- Det låter ganska fint ändå.

- Ja, det är det. Stannar du hos mig?

- Mm.

- Tack.­­

...

Den här kvällen är belyst med stearin. Det är fredag och jag är för trött för att bli full. Hade ingen att vara full med ändå. Min plan för natten är att fly med stearinljus till en plats där ångesten inte bor. Det går sådär. I fantasin var det väldigt enkelt och väldigt bra. Det är det alltid i fantasin och nästan aldrig i verkligheten. Imorgon kommer jag supa mig full och gå hem ledsen, det vet jag redan för i min fantasi så följer hon med mig hem och jag slipper sova ensam och den här gången skiljs vi inte hastigt åt dagen efter utan den här gången håller jag försiktigt kvar henne i handen och tar reda på om hon tyckte natten var ett misstag eller inte. Så kommer det inte bli i verkligheten, och därför kommer jag antagligen gråta imorgon. Jag kan bara hoppas på att jag hinner innanför dörren inna det bryter igenom. Det gör jag oftast.

Det är tack vare en god vän jag sitter här ikväll. Vi har lovat varandra två timmar om dagen. Han ska plugga elektronik och jag ska använda min ångesttyngda penna till att skriva något kreativt. Jag räknar med den här texten som något kreativt. Det är lite fusk men bättre än ingenting.

Lyssnar på Bon Iver. Kan inte bestämma mig för om jag tycker om honom eller inte. Han passar situationen utmärkt i alla fall. Kanske passar allt till stearinljus.

Jag har redan börjat fuska. Enligt reglerna får jag inte använda internet. Men det är hon som skriver, jag kan inte ignorera henne. Det slår mig att jag borde skämmas för det, men ikväll tänker jag inte göra det. Alla kravlar någon gång i stoftet på grund av kärleken. Vissa mer än andra, men i varje enskild situation är det likgiltigt. Jag skäms inte nu. Det är väldigt skönt.

Stearinljus är bra för de är okonventionella. Runt det okonventionella kan man bygga ritualer. Ritualer kan man använda som ishackor, som man kan försöka slå in i vardagens is och bromsa fallet ner i ravinen. Kanske till och med avstanna fallet. Kanske till och med klättra uppåt igen. Jag nöjer mig med att bromsa för tillfället, för är det nått de gamla grekerna har lärt mig så är det att man inte ska gapa efter för mycket. Jag har också lärt mig att dem var olyckliga på samma sätt som vi är. Men det hör inte hit, av okänd anledning.

Jag har en Att göra-lista. Längst ner på den står det Välja en framtid. Det är lite det den här kvällen går ut på. Inte att faktiskt välja en framtid, jag har lärt mig att tygla min hybris. Men att ta ett litet steg på vägen. Egentligen har jag redan en väl formulerad önskan i min kropp, ni vet i den delen som inte kan kontrolleras. Den delen av mig säger klart och tydligt: Jag vill försvinna.
Men det går ju inte för sig. Man får inte lov att bara försvinna sådär. Det vore oanständigt. Inte heller kan man gräva ner sig i sängen och hoppas på att man blir lämnad ifred. Snart nog knackar det på dörren, för anständigheten måste ju såklart bevaras. Hur mycket man än vill gömma sig så får man inte det.
Så då får man tänka om. Gör om, gör rätt. Med militär disciplin kommer man till rätta med det mesta. Tror jag i alla fall, jag fick aldrig ens mönstra så jag vet inget om militär disciplin. Men försvinna, det går inte för sig, så pass mycket har jag förstått efter mina 20 år på jorden. Så jag får tänka om, tänka nytt. Utforska alternativ som jag aldrig ens kunnat drömma om.

Jag hinner komma fram till att jag vill ha en icke-studentlägenhet och ett jobb. Sen mår jag illa igen och hela min kropp vill krypa ner i sängen och försvinna. Jag skulle inte kalla det för ett framsteg. Men kommer det kanske bli bättre med tiden. Två timmar fem dagar i veckan har jag lovat bort till en annan och inte bara mig själv. Det är bra att jag lovat en annan också, för jag förlåter alltid brutna löften för lätt.

Nu har det nästan gått två timmar och jag har bara fuskat lite. Det var inte tänkt att tiden skulle användas till sånt här, men någonstans ska man börja. Någonstans ska man också sluta, men absolut aldrig försvinna.

Jag kan inte se några stjärnor inatt. Men jag ser på mörkret ändå, tänker på en som är långt borta och längtar efter brev. Hon hade rätt, det blir lite bättre om man tänker att en annan också ser på samma himmel.

Godnatt.