Tiden hade försvunnit. Gått rakt ut genom dörren för att aldrig mer återfinnas. Hon var fast i en evig och outtröttlig tidsloop. Hennes enda följeslagare var ondskan. Den följde henne överallt. Landskapet var ombytligt. Flöt hela tiden över i en ny vy. Strand blev savann, savann blev bergskedja, bergskedja blev norrländskt kallhygge. Inget blev kvar, förutom ondskan. Ständigt gåendes ett par meter snett till vänster bakom henne. La sin egen färg över hennes resa. Tiden hade gått och det skulle aldrig ta slut. Förutom att allt hela tiden förändrades så var allt precis likadant. Hon var medveten om ondskans färgfilter, men kunde inte redogöra för vad det gjorde med hennes syn. Hon visste inget annat sällskap än ondskans. Ett minne kliade i hennes bakhuvud men hon kunde inte komma åt det. Det norrländska kalhygget började flyta över till en mellansvensk stad. Hon fortsatte att gå, visste inget annat. Tiden sågs fortfarande inte till, ondskan bakom vänster axel var självfallet kvar. Det var natt i den mellansvenska staden, någon slags sensommarnatt badandes i månljus. Temperaturen var oviktig, hon kände inte sånt, kunde inte få grepp om något. Visste inte vad hon hade för kläder, kunde inte riktigt få grepp om ordet kläder. Hon bara gick, och ondskan följde henne. Eller om den ledde henne. Hon var osäker och mycket förvirrad. Hon fortsatte att gå, det var det enda hon kom ihåg hur man gjorde. Ena foten framför den andra.
En förändring inträffade, det tog ingen tid för tiden var inte närvarande, även om den snart gör entré igen. Hon står på rälsen i en mellansvensk stad. Ondskan ställer sig nu tätt bakom henne och viskar: - Jag gjorde det åt dig. Du vågade inte så jag gjorde det åt dig, för att du ska slippa. Hon kände en snabb kyss i nacken, sedan vandrade ondskan därifrån. Efterhand återvände tiden. Hon kände att ondskans färgfilter allt mer försvann, hon kände hur det kliande minnet i bakhuvudet åter blev tillgängligt. Hon kände att hon grät våldsamt, hon mindes att hon hade rymt. Hon insåg att hon stod på rälsen i en mellansvensk stad. Hon hörde tågets signalhorn, förstod vad som höll på att hända.
Hon kände rädsla, sen kände hon aldrig mer något igen.
Jag är i något slags fängelse. Det är otvivelaktligen gamla staller hemma, men självfallet gravt förvrängt. Stilen närmast filmen De tolv apornas arme. Jag känner en av de andra fångarna. Något slags förvridet gladiatorspel deltar vi i. Om man klarar sig tillräckligt många gånger blir man frigiven. Det hela går ut på att man knöböjer framför en ränna av något slag. Ur ett hål rinner en vätska som man ska dricka. De två första gångerna jag gör det är jag livrädd och övertygad om att jag kommer dö. Det gör jag inte, jag överlever och varje gång dör en annan fånge, oklart hur eller var men jag vet att en annan dör. Efter de två första gångerna försvinner rädslan. Jag blir glad och uppspelt, jag förstår att jag är bra på spelet. Jag förklarar hetsigt för min medfånge att det bara är att dricka och svälja så snabbt som möjligt utan att tänka efter. Jag får för mig att det är urin vi dricker. I rask takt vinner jag omgång efter omgång, lyckan och uppspeltheten växer för varje gång. Efter en vinst skriker jag av glädje, och frågaar något obestämt om hur många gånger man måste vinna för att bli frigiven. 8 blir svaret och jag frågar hur många jag vunnit. 7 blir svaret. Jag blir lite nervös men är fortfarande upprymd. Jag sätter mig ner vid min ränna, vätskan kommer ut och jag dricker snabbt. Jag klarar mig, skriker av glädje. Frågar något obestämt om jag är fri nu. Det är jag och jag springer ut på gårdplanen och skriker rätt ut. Lyckan är total, jag skriker så att min röst brister, befinner mig i extas. Det känns i hela kroppen. Efter hand upplöses scenen.
(Det borde ha varit en mardröm men var det inte. Glädjen jag kände vid frisläppandet var total. Jag kan fortfarande känna ekot av den nu i vaket tillstånd. Jag längtar efter den, saknar den.)
Jag kom ut ur tunneln bländad av ljus famlade jag fram skrek som den nyfödde kröp som den oskyldige föddes tillbaka till livet än en gång
Mina minnen av ytan var den eviga sommarens en okonstlad glädje blomstrande i prakt och väldoft mitt minne av ytan var önskan om min räddning
Ytans ljus som i början sved i mina ögon visade sig vara en dunkel skymmning i ett land jag inte längre känner till här är inte så mörkt som på botten av brunnen jag kan se så långt ögat mitt förmår men ingen glädje och ingen blomster det här landet är dött, precis som brunnen
Vid horisonten skymtar en lykta ännu ett dimmljus, ännu ett mål dit leder en väg, kantad av metall min kropp den kvider, vill lägga sig ner min själ den lider, vill lämna mig här jag vandrar min väg, utan något hopp inget jag bär, förutom ett minne av den eviga sommarens land den okonstlade glädjens trädgård blomstrande i prakt och väldoft
